Att upplysa om fertilitet utan att gå på styltor

Åh, här har vi ett återkommande ämne i pressen: att förfasa sig över hur gamla barnaföderskorna är nu för tiden, för 40 år sedan var förstagångmammorna 26 och nu är de nästan 30.... Siffrorna är rätt, men jämförelsen är orättvis: för just 40 år sedan, alltså på 70-talet, så var barnaföderskorna ovanligt unga. Detta visades förtjänstfullt av SCB i mars förra året.

Det mest irriterande med dagens artikel i DN är att den citerar samma artikel från SCB som jag länkat ovan, men glömmer att ta med det viktigaste diagrammet, så här får ni det:

Av figuren ovan framgår alltså att barnaföderskorna inte är så gamla nu för tiden, men att det för 40 år sedan var ovanligt unga. Att säga att barnaföderskorna är så gamla nu för tiden är alltså ungefär lika smart som att säga att alla människor är så långa nu för tiden, och jämföra med den där dagen då du gick på styltor. Kom igen nu, detta lärde ni er på metodkursen, oavsett vad ni läste! (Jag hoppas verkligen att detta är journalistens vinkel, för professorn borde verkligen veta bättre).

Förstå mig rätt nu, jag tycker det är bra att man pratar om fertilitet och ofrivllig barnlöshet (och frivillig barnfrihet!), att svårigheter att få barn inte ska vara något skämmigt eller hysch-hysch, att folk lär sig att "och när ska ni skaffa barn då?" inte är lämpligt att fråga andra än sina närmaste vänner. Men det ska inte göras med skrämselpropaganda om biologiska klockor och referenser hur det var "förr i tiden", för det är helt enkelt inte sant. För den faktatörstande rekommenderas en dansk studie från förra året som gör mycket klart att ålder är en faktor för fertilitet på gruppnivå, men på individnivå spelar andra faktorer en minst lika stor roll.

Dags för nya scoop, hälsoredaktionen!

Tänk dig smart är inte så smart

Nej men Dagens Nyheter, vad är det här för trams? Någon (var det @techocratista?) påpekade häromdagen att väldigt ofta när en artikel sägs visa nånting visar det sig, när man läser den, att det gjorde den inte alls.  Detta fenomen illustreras förtjänstfullt ovan, när DN skriver i rubriken "Tänk dig smart och frisk" och forskningen som refereras handlar om hur förväntningar skapade av försöksledaren påverkar resultatet. Och det är något vi känt till länge. The Secret funkar alltså fortfarande inte.

Kolla in Smile or Die istället

Breaking news: man blir mätt av att äta

DN rapporterar om en studie där försökspersoner som inte fått äta frukost reagerar mer på bilder av mat, än personer som fått äta frukost, det syns på magnetkamera. Tänk, man blir mindre hungrig av att äta! Det hade både jag och din mamma kunnat tala om, och det helt utan hjälp av någon magnetkamera. (Men har man investerat i dyr utrustning måste man väl hitta på något att ha den till). Hur man ska gå ner i vikt av att äta en rejäl frukost förstår jag inte heller, hungrig lär en ju ändå, bara lite senare.

Signifikant choklad och annat smarrigt

Publiceringsbias kallas det inom forskarvärlden, det faktum att studier som visar signifikanta resultat blir publicerade i mycket högre utsträckning, än studier där man inte kan dra någon säker slutsats. Till vetenskapsjournalistikens område kan vi foga termen gotte-publiceringsbias: fenomenet att om något riktigt smarrigt (och med tvivelaktigt näringsinnehåll) visar sig vara nyttigt för dig, så kommer studien få stort genomslag i media.

Veckans fall av gotte-publiceringsbias står DN för, när man deklarerar att konsumtion av choklad skyddar mot stroke. Och Ekot går steget längre: Nu är choklad medicin mot stroke! (Nobelpris nästa?). Studien avser 37 000 svenska män som bland annat svarat på frågor om kostvanor och som sedan följts upp i olika register under en tioårsperiod. Studien visar att  de män som åt ca en halv chokladkaka i veckan drabbades av stroke i mindre utsträckning än de övriga.

Innan vi alla börjar bunkra Marabou-kakor kan vi tänka på några saker. I DN-artikeln säger forskaren aldrig att chokladen faktiskt skyddar mot stroke, bara att man har hittat ett samband. Det hindrar dock inte DN:s redigerare att sätta en rubrik som om det vore ett orsakssamband. Vad vi inte kan veta är om det faktiskt är chokladen som skyddar eller om det är så att de män som tycker om choklad också har andra egenskaper gemensamt, som inte fångas upp i frågeformläret. Eller kan det finnas en gen som gör att chokladhatare oftare får stroke?

Nästa gnäll jag har kan vara jobbigt att läsa om tycker att sannolikhetsteori är rena grekiskan, men bear with me: om man samlar in massor med data om en stor grupp människor, tänk dig minst 15 000 pers och ett formlär med minst 100 frågor om kosten. Sedan kommer vi på att vi vill kolla om kosten har ett samband med en variabel vi är intresserade av exempelvis att drabbas av stroke eller att få fortkörningsböter. Vi matar in allt i datorn och hurra! visst fick vi några p-värden på under 5%. Tonfiskätarna åker inte fast för fortkörning alls lika ofta som icks-tonfiskätarna. (Obs, detta exempel hittade jag just på!)  Problemet är bara det att det om vi samlar in 100 variabler som alla inte har samband med den variabel vi vill mäta, så kommer vi, rent sannolikhetsteoretiskt, att hitta ett antal samband ändå, som bara beror på slumpen. I genomsnittsfallet kommer just 5% av variablerna vara signifikanta, eftersom det var just den gränsen vi satte upp.

Det här är ett populärt sätt att bedriva forskning, och den har sina poänger, men man måste vara försiktig med resultatet. Verkar det rimligt att tonfiskätning skyddar mot fortkörning? Finns det tidigare forskning som tyder på att detta samband finns, eller är det en av de förväntade fem procenten? I just chokladfallet finns det tidigare studier som tyder på att resultatet inte är nonsens, men det det kan vara värt att tänka på, nästa gång media talar om att du får dricka (nästan) hur mycket rödvin du vill. Eller kaffe. Eller....

(Samma studie refereras i SvD här.)

(Jag kommer fortfarande inte år Neurology från jobbet, (och inte ni heller), men ett abstract till den kommande publiceringen finns här.)

Fetma, förvirring och viskleken i vetenskapsrapporteringen

Fetma kan göra dig dum, påstår DN, som hänvisar till ett reportage i BBC News, som i sin tur berättar om en studie som visar ett samband mellan viktuppgång och försämrad kognitiv förmåga, som enligt DN är språklig förmåga, minne, orientering i tid och rum, med mera. Till att börja med blir jag irriterad, för den här typen av samband brukar inte hålla när man kontrollerar för utbildning, yrke, bostadsort, inkomst och så vidare: övervikt är vanligare bland lågutbildade, och en inte så vild gissning är att lågutbildade som inte tränar sin kognitiva förmåga på fritiden helt enkelt blir dummare. (Jag blir själv ganska korkad bara under semestern).

När jag sedan läser vidare på BBC:s site får jag reda på att de 6000 studiedeltagarna alla är "civil service workers", vilket ungefär är byråkrater i statlig sektor, och alltså kan antas ha liknande utbildning och arbetsplatser. Vi kan alltså vara lite säkrare på studien mäter det den säger sig mäta (sambandet mellan fetma och försämrad kognitiv förmåga) och inte bara mäter olika saker som i sin tur mest beror av socioekonomiska faktorer. Hade man fått med det i DN hade texten där framstått som betydligt seriösare. Nu framstår det bara som att man inte kan/vill/ids sätta sig in i rapporteringen från den medicinska/vetenskapliga fronten och istället bara upprepar valda delar av det andra skriver om, som i sin tur (kanske) har läst artikeln eller intervjuat forskaren.. Det ursprungliga resultatet förenklas eller förvrängs lite i varje led och precis som i viskleken kan budskapet ha blivit ett annat i det sista ledet.

Tyvärr missar DN (som vanligt) skillnaden mellan samband och orsakssamband. Är det verkligen så att fetma orsakar den nedsatta kognitiva förmågan? Kan det vara så att nedsatt kognitiv förmåga orsakar fetma? Man nämner genetiska faktorer i förbifarten, vilket ju i sig alltså inte ger stöd för ett orsakssamband åt varken det ena eller det andra hållet, utan snarare att bägge (delvis) har andra orsaker. Det vore bättre om man förklarade det, istället för vad kognition betyder.

Uppdatering: Både DN och BBC gör det mycket svårt att hitta den faktiska artikeln, eftersom personen som uttalar sig inte är författare till artiklen i fråga. När den dyker upp visar det sig att mitt lärosäte inte tycker att vi behöver Neurology, så jag får bara läsa ett abstarct (förlåt svengelskan!). Det jag läser där gör mig ännu mer förvirrad, för det är inte de överviktiga/feta vars kognitiva förmåga försämras mest, utan de som både är feta och har olika metaboliska avvikelser. Dessutom är hela studien baserad på jämförelse av medelvärden för hela gruppen, inte för individer, vilket inte heller stärker att det rör sig om ett orsakssamband. Detta påstås inte heller i studien. Baxläxa på vetenskapsavdelningen alltså.

Uppdatering2: Precis när jag ska till att posta Uppdatering 1 levererar mitt twitterflöde en artikel baserad på samma kohort som visar att social ojämlikhet delvis kan förklara ökad risk för diabetes. Kanske var min första tanke om socioekonomiska faktorer inte så dum ändå.

Gravidpekpinne blir fuling i The Guardian

Jag brukar bara ta upp inslag knasig rapportering om vetenskap i svenska media, men denna artikel i The Guardian är ändå intressant, eftersom någon (forskargruppen och/eller journalisten) tar till ett riktigt fult knep:
En forskargrupp vid University of Chicago har visat att gravida som jobbar efter åttonde graviditetsmånaden föder barn som väger i genomsnitt 230 gram mindre, jämfört med de som slutar arbeta i månad sex till åtta (och låg födelsevikt förknippas i sin tur med förhöjda risker för andra problem och sjukdomar). Så långt allt väl, men rubriken? Journalisten och/eller forskargruppen jämställer arbete efter åttonde graviditesmånaden med rökning under graviditeten, enbart baserat på att den genomsnittliga födelsevikten är ungefär lika i de båda grupperna. Jag är inte läkare eller barnmorska, eller expert på konsekvenser av tobaksrökning men är ganska säker på att det finns fler, och troligtvis värre, problem som kan uppstå om den gravida kvinnan röker. (Jag tolkar Vårdguidens info som att jag har rätt).

Det som görs här är kanske bara dålig journalistik, men det är också en fuling: genom att koppla ihop sitt resultat om att något (att modern arbetar långt in i graviditeten) är dåligt, och säga att det är lika illa som något alla är överens om är jättedåligt (rökning under graviditeten) så får man troligtvis rejält mycket större genomslag i media, än om man "bara" har resultatet att arbete sent i graviditeten ökar risken för låg födelsevikt (vilket ju i sig är ett intressant resultat).

Konsekvenser av detta: 1) Mödrar som vill/måste arbeta sent i graviditeten stressar upp sig onödigt mycket i tron att arbetandet är lika illa som rökning. 2) Rökning under graviditeten bagatelliseras med resonemanget att "allt är så farligt nu för tiden, till och med att jobba". Dåliga saker både och. Är det värt det för några fler klick i The Guardian?

(Tips från @MFahlen).

Övervikt och sommarvikarier

Jag undrar om sommarvikaren som knåpade ihop denna notis  tittade ut genom fönstret innan hen klickade på skicka-knappen. Hälften av alla män och 60 % av alla kvinnor har BMI över 30 och är alltså feta? Nu kanske stockholmarna är mindre feta en riksgenomsnittet men visst skulle skribenten se alla dessa feta människor nån gång ibland, kanske? Inte? Kan ju bero på att rapporten som åsyftas gäller diabetiker. Men det är ju detaljer, när det är så kul att sätta igång hälsolarmet.

Tillägg: Nu är notisen rättad, men rätt så svår att förstå i alla fall.

Förbluffande resultat eller förbluffande tramsigt?

Jag kallar bullshit på en möss med mycket människoliknande beteende-artikel (MMMMB) i DN den här veckan  också.  Tror ni forskaren kom på att hanmössen med 5% större testiklas var "kaxigare" före eller efter forskaren fann detta "förbluffande" resultat? Och hur mycket varierar storleken på mustestiklar "naturligt"? Och kan det vara så att de helt enkelt växer om mössen får mera mat? Och när ska DN lära sig skillnaden mellan en vetenskaplig tidskrift och en populärvetenskaplig tidskrift?

Så många frågor, så få svar.

Talar råttor i mobiltelefon?

Jag läser i DN att nya studier visar att råttungar som utsatts för mobiltelefonstrålning under fosterstadiet får betendestörningar (i högre utsträckning än andra råttungar), såsom hyperaktivitet och ångest. Man passar även på att intervjua två människor i väntans tider om deras mobilanvändning och eventuella räddsla för strålning. Jag undrar lite hur man vet att en råtta har ångest och gillar generellt inte när man sätter likheter mellan rått- och människobeteende. Jag ska dock inte dissa studien vidare, förutom att gnälla lite om att människor sällan talar i mobil nio månader i sträck.

I DN:s artikel citeras sedan en forskarna bakom studien som  att detta nya fynd kanske kan förklara de senaste årens ökning av betendestörnignar. Vilket är nästan komiskt, för ett mycket liknade exempel brukar vara med på en grunskurs i vetenskapsteori när man tar upp att korrelation inte innebär kausalitet, nämligen den om sambandet mellan radiolicenser och intagningar på mentalsjukhus. Gå om den kursen alltså, och återkom.

Bilden nyanseras något av Maria Feychting, professor och epidemiolog på Karolinska institutet, som säger att en del studier har visat på liknande resultat för människor, men också ger en rad andra förklaringsmodeller, exempelvis genetiska. Bra där! Ni kanske skulle ha frågat henne innan ni skrämde upp två random gravida, DN/TT?

Alla vet att kidsen super, men ingen frågar vad som går på bio

Vår största dagstidning misstar (i vanlig ordning) korrelation för kausalitet i rubriksättningen till denna artikel: "Alkohol i filmer får ungdomar att supa", skriver man. Men vi tänker som vanligt ett steg längre.

En studie i Pedeatrics har undersökt en jäkla massa skolungdomar i sex europeiska länder, utvalda för att de har "olika alkoholkultur". Man har i en enkät frågat om deras alkoholvanor, frågar hur ofta de sett landets mest populära filmer (I DN framgår ej om filmerna är inhemskt producerade, när jag läser originalartikeln tolkar jag det som att det inte behöver vara det) och sedan räknat hur mycket det sups i filmen. Man har sedan tagit fram en modell som justerar för familjebakgrund, tv-tittande i stort och "rebelliskhet" (mycket nyfiken på operationaliseringen, där), och kommit fram till att det finns en klart samband mellan drickande och tittande på film där det sups mycket.

Den uppenbara protesten är ju att det kanske är så att kids som super gillar att de på film där man super, snarare än att de ser, typ, Fellowship of the Rings (dricks en hel del i den faktiskt), och sedan springer direkt till närmsta langare. Den gamla vanliga att bara för att man mäter ett samband, behöver det inte vara ett orsakssamband, alltså. Snarare så att alkolkulturen i landet och i familjen spelar störst roll, vilket studien också konstaterar. Det är också en smula tendensiöst att undersöka sex länder utvalda för att ha olika alkoholkultur. Sådana här resultat tenderat att bli svagare ju mer man blandar upp extremfallen med massan i mitten.

Naturligtvis slutar studien med att vara "orolig över vilken roll populära filmer spelar för europeiska ungdomars alkoholkonsumtion". Den hade ju inte publicerats om det inte var det vi ville komma fram till från början. Men vilka slags filmer är det som innehåller dryckesscener nu för tiden? Allt som oftast är det inga positiva skildringar, tänkt The Hangover, och när det är det är det allt som oftast inte i sammanhang som gjorda för att ta efter. Lord of the Rings-serien innehåller ju några riktiga partyscener. Bäst att sätta 18-årsgräns på den?

Facebook-fail, nu i DN

DN:s livsstilssektion, har publicerat ungefär samma artikel som den i Metro, som jag gnällde på förra veckan, fast nu vinklad på hur stressade barn och ungdomar blir av sociala media. (Se tidigare inlägg för vad som är fel med slutsatserna i den). Man erkänner att ovan nämnda studie inte "kan klassas som blytung" och kompletterar därför sin text med en sömnläkare som, mycket oklart hur, kopplar ihop uppkoppling med ångest och därmed sömnbrist samt en stressforskare (Vad krävs för att få kallas sig det? Seriös undran!) som varnar för att Facebook och Twitter är "opålitliga" för att användaren inte alltid får den bekräftelse som hen väntar sig. Stressforskaren varnar också för att grupptryck av olika slag kan uppstå, och att tiden som tillbringas med sociala medier tar tid från "riktiga" relationer.

Det roligaste med resonemanget ovan är att stressforskaren verkar ha glömt ungefär hur mycket grupptryck och opålitligt beteende den genomsnittliga högstadie- eller gymnasieeleven utsätts för varenda dag. Och det sorgligaste är att relationer, bara är "riktiga" om man hänger IRL. (Dock oklart om det är skribenten eller stressforskaren som anser detta).

DN:s livsstilsektion, ni under av okritiskt förhållningssätt, jag vet att ert innehåll ska vara "lättsamt" men kan ni inte be någon på vetenskapsredaktionen kolla era artiklar när ni hänvisar till "forskning"?  Tror det skulle bli bättre då.

Facebook - ungefär lika bra som sex i rubriken

Nyheter och forskning (eller "forskning") om Facebook får ofta medieutrymme (antagligen för att det är nytt, utbrett och ungdomligt och därav måste det vara farligt på ett eller annat vis). Facebook  värre än cigaretter, förklarar Metro. Fast nej, om man bara läser artiklen så framgår att det enda studien kommit fram till är att fler känner ett sug efter att kolla Facebook än efter cigaretter. Vilket troligen beror på att fler människor (i den undersökta gruppen) är användare av det förra men inte av det senare. Vad som är "mest" beroendeframkallande går inte att säga (utifrån den här studien), men vad som är mest farligt att använde torde vara lätt att svara på. Men handlar det om Facebook är det visst värt att skriva om ändå.


(Ja, jag lever alltså, men är lite i undervisningskoma. Annars hade jag också varit med och kritserat kritikerna av Annika Dahlström-kritikerna, samt tjatat lite om den där här s.k. YouGove-panelen som Metro kör. Kanske, kanske återkommer om Astra Zeneca och Björklund i dagarna).

Önsketänkande rubriksättning

Fika på kvällen - ät mindre till lunch! skriver DN. Visst låter det för bra för att vara sant?! Det är det också. "Om man äter kokta kornkärnor på kvällen varar mättnadskänslan längre än om man äter vitt bröd". Tack, det kunde min mamma berättat. Fortfarande inte hälsofrämjande att leva på kanelbullar alltså, (men gott!).

(Via Total Eclipse)

Om forskningskvalitet, indragna anslag och dålig research

När jag läste att norska Forskningsrådet, (den norska motsvarigheten till Vetenskapsrådet) dragit in alla pengar till genusforskning, kanske på grund av att den sades ha låg kvalitet, tänke jag två saker:

1. Det låter konstigt, i alla fall för oss som vet lite om hur forskningsanslag delas ut 
2. Det är bäst att inte blogga om det här för att inte locka hit en armé av antigenustroll

Sedan tänkte jag på det lite mer, särskilt punkt 1, försökte läsa på, diskuterade med andra, insåg mina begränsade färdigheter i norska och måste nu skriva för ingen verkar ha fattat vad det är som har hänt.

För det första har Forskningsrådet har inte dragit tillbaka några utlovade forskningmedel, man har bara låtit bli att förlänga en satsning på just genusvetenskap som pågått sedan 1996.

För det andra har programmet inte avslutats för att norsk genusforskning har för låg kvalitet. Istället säger Divisjonsdirektør Anders Hanneborg från Forskningsrådet i Aftenposten att anledningen till att programmet inte förlängs är att genusforskarna hävdar sig väl i konkurrensen om de ordinarie anslagen ( om det är sant eller ej får någon gärna ta reda på). Kontentan är i alla fall att genusvetenskap anses vara ett väl etablerat forskningsområde där flera framstående forskare är verksamma.

För det tredje, och nu blir det riktigt spännande, ska all forskning som får medel från Forskningsrådet numera ta upp jämställdhets- och könsaspekter i sin ansökan, skriver den administrativa direktören Arvid Hallén på Forskningsrådets blogg.

För det fjärde förnekar Forskningsrådet att beslutet att inte förlänga programmet har med "Hjernevask"-debatten att göra. Om det är sant eller inte lämnar jag åt respektive sidors konspirationsteoretiker att tvista om. (Själv är jag bara övertygad om att det finns bra och dålig genusforskning, precis som det finns bra och dålig forskning inom fysik, spanska eller biostatistik).

Om de här missuppfattningarna sker med flit, om folk är överdrivet konspiratoriskt lagda, eller helt enkelt inte vet så mycket om hur forskningsanlag delas ut eller hur man mäter forskningskvalitet låter jag vara osagt. Nu har jag i alla fall rett ut det här en gång för alla.

(P.S. Jag är inte genusvetare, och har aldrig läst genusvetenskap. Anna T på Glitterfittorna gör ett bra jobb när hon i alla fall får mig att fatta vad genusvetenskap är och sysslar med. )

Möss och människor och sex i rubriken

Sex förändrar däggdjurshjärnor, skriver DN, i en artikel som är någon sorts google translate-version av en lite längre text i Daily Mails nätupplaga, som i sin tur citerar New Scientist, där artikeln inte finns på nätet. I alla fall,  någon slags "tappar" mellan olika hjärnceller försvinner när handjuret börjar ha sex. Säkert inte omöjligt... om det vore så att man visste att de här tapparna tappas av själva sexet. I artiklen i Daily Mail, som DN länkar till, står det faktiskt att forskarna säger att råtthjärnan kanske  påverkas av blotta det motsatta könets närvaro, eller någon annan faktor. DN tar inte med detta, antagligen för att det är roligare med tvärsäkra resultat.

Jag forskar inte inom något med prefixet neuro- så jag ska inte uttala mig om hur man undersöker saker i hjärnan. Men jag måste fråga mig, varför det är så intressant att kolla på små gnagare som antagligen styrs till 100% av instinkt och sedan försöka extrapolera resultatet till att gälla människor som ju har betydligt mer komplexa hjärnor (även om jag tvivlar ibland)? Och kan det vara en nyhet att varje upplevelse, varje inlärning, faktiskt ändrar hjärnan, både hos råttor och hos större djur? Men finns det "sex" i rubriken kommer folk att läsa, därav värt att rapportera.

Sedan var det det där med att direktöversätta och korta ner en artikel. Det påstås i DN att honråttor med få sådana här tappar är "mindre mottagliga för sexuella inviter". Detta påstående finns inte med i Daily Mail, däremot att de har mindre "friskiness" (ett or5d jag var tvungen att slå upp) som betyder ungefär livlig eller lekfull, dvs har inget med raggningsbarhet att göra (inte för att råttor kan ägna sig åt så komplext beteende som raggning). Det där med sexuella inviter gällde när honråttorna inte längre fick sexdriftsökande hormoner (tack för det, Captain Obvious!).  Kanske är trötta honråttor bara äldre, vad vet jag?

Och DN, New Scientist är typ Illusterad vetenskap och INTE  att förväxla med Science.