Problemet med professorer (och debattartiklar)

So Called Science gamla favorit Mats Alvesson har återigen fått utrymme av DN debatt att marknadsföra sin nya bok och ägnar några spalter åt att driva frågan om färre borde släppas in på högskolan. Vilket man för all del kan tycka. Han tycker att vi inte kan ha ett samhälle där stora, överutbildade grupper "inte bidrar till produktionen". Bland dem som inte bidrar till produktionen räknar han lärare (Vilket man för all del kan tycka (eller? nationalekonomer, hjälp mig här!)). Sig själv alltså, eftersom han är professor.  Till andra som inte bidrar till produktionen räknar han de som sysslar management och marknadsföring, planerande, pratande, i stort sett all samhällsvetenskap. Sig själv igen, alltså,  och i synnerhet sig själv eftersom han är företagsekonom. Han vill alltså avskaffa sig själv, för att få en fin och prydlig "pyramidstruktur" på samhället igen. Kanske om du går först, Alvesson?

(Att han sedan kryddat upp lite hederligt gammalt klassförakt med några nypor kunskapsförakt är inte lika roligt att raljera över, för det är bara ledsamt och obehagligt.)

Anställningsvillkor för en inte precis elit-forskare

Efter att på en middagsbjudning härom veckan fått förklarat för mig hur det amerikanska systemet med meritering till fasta tjänster efter doktorsexamen kan jag bara instämma till fullo i det som står på dagens DN Debatt.

Samt konstatera att om det är svårt för elitforskare att hitta en trygg anställning i Sverige, hur ska det då gå för en medelmåttig krake som undertecknad? Inte undra på att jag är sugen på att hitta ett annat  slags jobb när/om jag blir klar.

Varför kan inte Stockholm vara lite mer som Berkeley?

Det är alltså inte jag som undrar, utan Carl Johan von Seth, ledarskribent på DN. (Och egentligen undrar han framför allt varför Uppsala Universitet inte är lite mer som UC Berkeley, men jag spetsade till det hela lite, för att kunna framhäva min egen koppling). Och eftersom den här bloggen nyligen övergått till att fokusera på komparativa USA-studier känner jag mig manad att besvara frågan. Och nej, jag tror inte det beror på vädret eller  bristen på $8 bibimbap på campus.

Om man ska tro Carl Johan von Seth är det undervisningen som drar ner de svenska lärosätenas rankning. Låt oss till vidare anta att detta är sant. Vad jag då undrar över är varför vi jämför med Stanford som är ett forskningsuniversitet och dessutom privat finansierat, och inte med några andra Public Ivy-skolor?*  Kanske hade SNS-gänget som skrivit boken som von Seths artikel bygger på bara råd med en researchresa men ville ändå hinna med två skolor (och Kalifornien är ju gött)?

Varför har då undervisningen så låg status? von Seth skriver att i Sverige har undervisningen låg status och är "en plikt och en bisyssla". Detta skriver jag under på. Även om det i utlysningar till tjänster oftast står att "stor och lika vikt" ska läggas vid forsknings- och undervisningsmeriter så kan  den allmänna känslan  sammanfattas av min kollega, som när hen sökte tjänst sa ungefär "jag fattar inte varför jag krånglar med pedagogisk portfölj, alla vet ju att de bläddrar direkt till publikationslistan".

De flesta av oss har lärt oss hur världen funderar genom att se på tv, och hur det är på universitetet har vi lärt oss i Beverly Hills/Gilmore Girls/vad nu kidsen tittar på nu för tiden. Förväntningarna är skyhöga, men istället för Julia Roberts karaktär från Mona Lisa Smile eller Mr. Keating från Dead Poet's Society (fast professor då) men så möts vi av någon som stressar genom föreläsningen för att hinna med allt som står i kursplanen och skriva på en anslagsansökan innan dagen är slut. Kanske förväntar sig lärarna också för mycket av studenterna? Vi tror att de ska ställa smarta frågor och genom sitt perspektiv på världen ge oss forskningsuppslag och möts av "kommer det på tentan?" Resultatet blir att allas förväntningar hamnar i botten istället, och undervisning blir tråkigt och jobbigt för alla. (Hur de amerikanska studenterna upplever mötet med universitetet låter jag vara osagt, men en gissning är att det är mer interaktion mellan lärare och studenter. Amerikaner gillar ju att snacka).

Vet inte vad jag vill med den här texten egentligen, mer än att gnälla över löjligt höga förväntningar (hos mig själv, hos SNS). Att på 100 sidor försöka beskriva vad svenska universitet ska göra  för att kunna mäta sig med världens bästa är ungefär som att skriva 100 sidor om hur jag ska bli lika bra på fotboll som Lotta Schelin. ("Du kan reglerna, och du spelade ju när du var 12?!"). Svaret är så löjligt uppenbart och samtidigt så långt att det inte riktigt är någon idé att försöka. Jag vill dock gärna veta hur jag (och mitt universitet) ska göra för att platsa i det lokala Korpen-laget. Skriv om det istället.

tl;dr Berkeley är en av världens bästa skolor. Svenska lärosäten spelar i gärdsgårdsligan. Amerikansk universitetskultur är annorlunda en den svenska. Vi borde se mindre på tv.

* Den offentliga finansieringen av Berkeley också en sanning med modifikation. Häromdan sa någon till mig att en större andel av Berkeleys medel kommer från donationer än från delstaten och studieavgifter, vilket får en att fundera över om det här med finansieringsform är relevant över huvud taget. (Jobbar på att verifiera ovanstående fakta, frågan är så pass komplex att University of California finances har en egen wiki-sida).