Someone is wrong on the internet (men använd ändå tandtråd)

Nu har Cecilia Blankens har, på fullaste allvar, fått för sig att användande av tandtråd förebygger hjärt- kärlsjukdomar, och i kommentarsfältet tävlar i fantasifulla kommentarer om hur detta egentligen hänger ihop ("Min morbror som är veterinär" osv...)  

Men som vanligt är det god ekonomi  och hög utbildning som skyddar mot allt otyg, eftersom denna grupp har bättre förutsättningar än alla andra att ta hand om sin hälsa och sina tänder. Sen ska man såklart använda tandtråd ändå, men inte för att sänka blodtrycket.  

Detta var så dumt att jag nästan missade parceremonin i PH för att blogga detta. Och då inser ni hur upprörd jag blir!

Are you coming to watch some dokusåpa?

(Via Bloggkommentatorerna där det också finns fantasifulla förklaringar, men jag orkar inte tänka igenom LCHF-implikationerna idag.)

Varning för godis! - eller hur man torterar data tills den erkänner

Rubriken är rätt, men sen blir det fel ändå. Viss mat kopplad till depression, skriver SvD, och Vetenskapsnyheterna i P1 (eller är det vanliga nyheterna?) rapporterar att margarin, smågodis och rött kött är kopplat till depression. Fullt rimligt, tänker jag. Den som är deprimerad orkar sällan fixa ekologiska långkok med lågt GI.

Sedan lyckas man, oklart hur, få det till att det är maten som orsakar depressionen. Eller, det verkar finnas nån sorts idé att maten driver inflammation som i sin tur driver depression. Huruvida det är rimligt får medicinare bedöma, men sist man skulle bota depression genom att bota inflammation var det ju inte riktigt så  enkelt. Framför allt undrar jag hur man kan vara så säker på att inflammationen  driver depressionen och inte tvärt om. Men kausalitet är ju aldrig viktigare än ett fett pressmeddelande som i sin tur ger göttig mediauppmärksamhet.

Men även den som bara ville fastställa att sambandet finns så är ute på hal is. Ett starkt samband hittades nämligen bara om man jämförde den femtedelen som åt "sämst" med den femtedel som åt "bäst". Min handledare kallar det för att "massera" sin data lite, tills den visar nåt intressant. De som är mindre diplomatiska kallar det för att tortera data tills den erkänner*.

Martin Ingvar uttalar sig i P1 och låter väldigt positiv till studien. Jag tror inte, eller vill inte tro, att en senior och uppburen forskare som Martin Ingvar inte vet skillnad på kausalitet och korrelation, och att det bara är P1 som klippt hans citat så att det låter som att  han inte vet det. I slutet av reportaget säger han nämligen att kost, likväl som depression, är kopplat till ekonomi och sociala faktorer "och för den gruppen räcker det inte att ändra kosten". Fortfarande inga quick fixar alltså. Vilken överraskning!

*Citatet "If you torture the data enough, nature will always confess" tillskrivs Nobelpristagaren Ronald Coase.

Update: Även DN hänger på, och missuppfattar redan i rubriken.

Fyra nyanser av cola light

Lightläsk kopplas till depression skriver DN, i ett ovanligt nyanserat referat av en studie som ska presenteras vid en stor kongress för neurologer. Personer som dricker lightläsk är kanske oftare överviktiga och övervikt och depression är i sin tur länkade. Själv tror jag tvärt om, att lighläskdrickarna är hälsohetsare som mår dåligt över konsumtion av godsaker och/eller brist på träning. Om jag har belägg för det? Nä, spekulerar bara.

Och gör man sin läxa och följer länken till BBC News refereras samma studie som att samma koppling ifrågasätts samma koppling på ungefär samma grunder som får kopplingen att framstå som rimlig i DN (bland annat så ingår bara personer 40+ i studien). Det största anledningen till att hälla ut Cola Zero är alltså fortfarande att den smakar äckligt.

Ät choklad, få nobelpris!

Ät choklad, bli Nobelpristagare reuters.com/article/2012/1…

— Karin Bojs (@KarinBojs) October 11, 2012

Eller alltså, det finns ett starkt samband mellan ett lands chokladkonsumtion och antalet nobelpris. Det finns alltså goda (i dubbel bemärkelse) skäl att bjuda grannen också!

Signifikant choklad och annat smarrigt

Publiceringsbias kallas det inom forskarvärlden, det faktum att studier som visar signifikanta resultat blir publicerade i mycket högre utsträckning, än studier där man inte kan dra någon säker slutsats. Till vetenskapsjournalistikens område kan vi foga termen gotte-publiceringsbias: fenomenet att om något riktigt smarrigt (och med tvivelaktigt näringsinnehåll) visar sig vara nyttigt för dig, så kommer studien få stort genomslag i media.

Veckans fall av gotte-publiceringsbias står DN för, när man deklarerar att konsumtion av choklad skyddar mot stroke. Och Ekot går steget längre: Nu är choklad medicin mot stroke! (Nobelpris nästa?). Studien avser 37 000 svenska män som bland annat svarat på frågor om kostvanor och som sedan följts upp i olika register under en tioårsperiod. Studien visar att  de män som åt ca en halv chokladkaka i veckan drabbades av stroke i mindre utsträckning än de övriga.

Innan vi alla börjar bunkra Marabou-kakor kan vi tänka på några saker. I DN-artikeln säger forskaren aldrig att chokladen faktiskt skyddar mot stroke, bara att man har hittat ett samband. Det hindrar dock inte DN:s redigerare att sätta en rubrik som om det vore ett orsakssamband. Vad vi inte kan veta är om det faktiskt är chokladen som skyddar eller om det är så att de män som tycker om choklad också har andra egenskaper gemensamt, som inte fångas upp i frågeformläret. Eller kan det finnas en gen som gör att chokladhatare oftare får stroke?

Nästa gnäll jag har kan vara jobbigt att läsa om tycker att sannolikhetsteori är rena grekiskan, men bear with me: om man samlar in massor med data om en stor grupp människor, tänk dig minst 15 000 pers och ett formlär med minst 100 frågor om kosten. Sedan kommer vi på att vi vill kolla om kosten har ett samband med en variabel vi är intresserade av exempelvis att drabbas av stroke eller att få fortkörningsböter. Vi matar in allt i datorn och hurra! visst fick vi några p-värden på under 5%. Tonfiskätarna åker inte fast för fortkörning alls lika ofta som icks-tonfiskätarna. (Obs, detta exempel hittade jag just på!)  Problemet är bara det att det om vi samlar in 100 variabler som alla inte har samband med den variabel vi vill mäta, så kommer vi, rent sannolikhetsteoretiskt, att hitta ett antal samband ändå, som bara beror på slumpen. I genomsnittsfallet kommer just 5% av variablerna vara signifikanta, eftersom det var just den gränsen vi satte upp.

Det här är ett populärt sätt att bedriva forskning, och den har sina poänger, men man måste vara försiktig med resultatet. Verkar det rimligt att tonfiskätning skyddar mot fortkörning? Finns det tidigare forskning som tyder på att detta samband finns, eller är det en av de förväntade fem procenten? I just chokladfallet finns det tidigare studier som tyder på att resultatet inte är nonsens, men det det kan vara värt att tänka på, nästa gång media talar om att du får dricka (nästan) hur mycket rödvin du vill. Eller kaffe. Eller....

(Samma studie refereras i SvD här.)

(Jag kommer fortfarande inte år Neurology från jobbet, (och inte ni heller), men ett abstract till den kommande publiceringen finns här.)

Fetma, förvirring och viskleken i vetenskapsrapporteringen

Fetma kan göra dig dum, påstår DN, som hänvisar till ett reportage i BBC News, som i sin tur berättar om en studie som visar ett samband mellan viktuppgång och försämrad kognitiv förmåga, som enligt DN är språklig förmåga, minne, orientering i tid och rum, med mera. Till att börja med blir jag irriterad, för den här typen av samband brukar inte hålla när man kontrollerar för utbildning, yrke, bostadsort, inkomst och så vidare: övervikt är vanligare bland lågutbildade, och en inte så vild gissning är att lågutbildade som inte tränar sin kognitiva förmåga på fritiden helt enkelt blir dummare. (Jag blir själv ganska korkad bara under semestern).

När jag sedan läser vidare på BBC:s site får jag reda på att de 6000 studiedeltagarna alla är "civil service workers", vilket ungefär är byråkrater i statlig sektor, och alltså kan antas ha liknande utbildning och arbetsplatser. Vi kan alltså vara lite säkrare på studien mäter det den säger sig mäta (sambandet mellan fetma och försämrad kognitiv förmåga) och inte bara mäter olika saker som i sin tur mest beror av socioekonomiska faktorer. Hade man fått med det i DN hade texten där framstått som betydligt seriösare. Nu framstår det bara som att man inte kan/vill/ids sätta sig in i rapporteringen från den medicinska/vetenskapliga fronten och istället bara upprepar valda delar av det andra skriver om, som i sin tur (kanske) har läst artikeln eller intervjuat forskaren.. Det ursprungliga resultatet förenklas eller förvrängs lite i varje led och precis som i viskleken kan budskapet ha blivit ett annat i det sista ledet.

Tyvärr missar DN (som vanligt) skillnaden mellan samband och orsakssamband. Är det verkligen så att fetma orsakar den nedsatta kognitiva förmågan? Kan det vara så att nedsatt kognitiv förmåga orsakar fetma? Man nämner genetiska faktorer i förbifarten, vilket ju i sig alltså inte ger stöd för ett orsakssamband åt varken det ena eller det andra hållet, utan snarare att bägge (delvis) har andra orsaker. Det vore bättre om man förklarade det, istället för vad kognition betyder.

Uppdatering: Både DN och BBC gör det mycket svårt att hitta den faktiska artikeln, eftersom personen som uttalar sig inte är författare till artiklen i fråga. När den dyker upp visar det sig att mitt lärosäte inte tycker att vi behöver Neurology, så jag får bara läsa ett abstarct (förlåt svengelskan!). Det jag läser där gör mig ännu mer förvirrad, för det är inte de överviktiga/feta vars kognitiva förmåga försämras mest, utan de som både är feta och har olika metaboliska avvikelser. Dessutom är hela studien baserad på jämförelse av medelvärden för hela gruppen, inte för individer, vilket inte heller stärker att det rör sig om ett orsakssamband. Detta påstås inte heller i studien. Baxläxa på vetenskapsavdelningen alltså.

Uppdatering2: Precis när jag ska till att posta Uppdatering 1 levererar mitt twitterflöde en artikel baserad på samma kohort som visar att social ojämlikhet delvis kan förklara ökad risk för diabetes. Kanske var min första tanke om socioekonomiska faktorer inte så dum ändå.

Är den nya troféfrun knubbig?

Stressade män föredrar "kraftigare" kvinnor, påstår SvD/TT. En testgrupp av män blev utsatta för diverse stressande tester och intervjuer, och föredrog efter detta "signifikant kraftigare" kvinnor. (Hur mycket kraftigare "signifikant" kraftigare är framgår inte. En BMI-enhet? Två? Fem?) Efter att ha ägnat en alltför lång del av förmiddagen åt att hitta originalartiklen (ledtrådarna "brittisk" och PLoS One räcker inte långt) blir jag ändå tvungen att såga det här resultatet.

Kanske har forskarna rätt, men efter vad som framgår i SvD/TT:s notis så finns det inget i studiens upplägg som utesluter att männen i experimentgruppen redan innan föredrog  "kraftigare" kvinnor och att denna skillnad inte alls uppstod efter stressen. (Jämför Tanjas exempel om huruvida illrar bli blöta när man häller vatten på dem).  Inget belägg för att 2010-talets troféfru är knubbig, alltså.

(Tips från  @planckskonstant).

Tillägg:  DN rapporterar också, snäppet mer nyanserat. Den tillfrågade forskaren säger att kulturella faktorer har störst betydelse, och att den som byter kultur ofta byter preferenser. Det resultatet tycker jag är mer intressant, än det som DN:s rubriksättare väljer (och det är fortfarande högst oklart vad "större" innebär).

På med foliehatten, P3 Nyhetsguiden

Det här var ju riktigt dåligt, P3 Nyhetsguiden.  Man vill göra en så "granskning" av Gardasil (vaccin mot HPV-virus som orsakar livmoderhalscancer). Man citerar ett par icke namngivna amerikanska hemsidor om hur farligt Gardasil är. Man intervjuar en tjej som säger sig ha drabbats av biverkningar av vaccinet. Tjejen i reportaget citerar sin läkare som "träffat flera unga tjejer som fått biverkningar men inte själva satt det i samband med vaccinet".  Man inser inte, eller glömmer att tala om, att ett samband i tid (Jaqueline i reportaget fick sina problem efter att ha tagit sprutorna) inte behöver vara ett orsakssamband.

Jag tycker absolut att det är bra att P3 Nyhetsguiden granskar ett nytt läkemedel som ges till väldigt många unga, men vad man helt verkar ha missat är att granska de som kommer med kritiken. Jag har inte kollat dessa icke namngivna amerikanska siter, men en av de största svenska anti-Gardsilsiterna (tänker absolut inte länka till den)  är, när man läser den, helt klart skriven av någon som inte har alla hästarna i stallet. Borde inte P3 Nyhetsguiden även granska informationen där? På sidan påstås t ex att Gardasil innehåller kvicksilver, vilket inte stämmer. Och hur är det med alla de dödsfall som Gardasil påstås ha orsakat? En snabbkoll i listan ger vid handen att ett flertal är dödsfall med oklar orsak men som inträffat efter att den avlidna vaccinerats mot HPV-virus. Trovärdigheten känns sådär, tycker jag. 

Dessutom känner det som att man glömmer bort att tala om varför kvinnor (och kanske män?) ska ta vaccinet över huvud taget. By the way, det skyddar mot virus som kan leda till dödliga cancerformer. Och det skyddar inte bara den som tar vaccinet utan hens framtida sexpartners också.  Fantastiskt, eller hur? Man borde ska trycka en del på det också, så att de som står inför valet att vaccinera sig eller sin dotter kan ta ställning till saklig information istället för skrämselpropaganda.

En av programledarna/reportrarna är indignerad över att det inte ges information om alla möjliga biverkningar, även extremt ovanliga, till de som ska få vaccinet. Vad reportern inte verkar förstå att för extremt ovanliga biverkningar så är det också extremt svårt att säga om biverkningen beror på vaccinet eller att den som fått biverkningen fått en annan sjukdom vid ungefär samma tidpunkt. Det statistiska underlaget är helt enkelt för litet.

I kommentarsfältet till inslaget är signaturen Wenche Molhton upprörd över att man låter "flickor ta smällen" för ett vaccin som eventuellt inte är säkert, och att om det var män som skulle ta vaccin så... Kanske är det så, kanske inte. Men vad som gör mig upprörd är snarare när man inom vården, som i Jaquelines fall) skyller märkliga symptom på ett vaccin istället för att  utreda hennes Parkinson-liknande symptom ordentligt. DET gör mig indignerad.

Religion, lycka och indierockorkestrar

Nej, Dagens Nyheter, det är inte "bevisat" att religion gör dig lyckligare baserat på att kyrko-/moské-/synagogbesökare oftare upplever lyckokänslor, jämfört med icke-utövare av organiserad religion. Det går nämligen inte att bevisa att det är gudstjänstbesökandet i sig som gör de troende lyckligare, kanske är det istället att de i kyrkan/motsvarande träffar vänner, ingår i ett socialt sammanhang och så vidare? Inte så konstigt att kristna är lyckligast på söndagar, och sekulära på lördagar, när de senare har tid att träffa vänner och gå på spelningar med Arcade Fire (det närmaste jag kommit väckelsemöte) och dessutom hela helgen framför sig?

För övrigt är det mycket, mycket roligt att icke-utövare av organiserad religion kallas "otrogna". Får inkvisitionen också en come back, snart? 

Mickey Mouse loves Mozart?

Av alla tramsiga rått-experiment kan detta vara något av det tramsigaste: råttor som efter hjärttransplatation får lyssna på Mozart återhämtar sig snabbare än de som får lyssna på Enya. For real? Tror verkligen inte att råttor har hjärna nog att höra skillnaden faktiskt. Om jag får gissa torde skillnaden bero på att musskötarna blir lugna av Mozart, snarare än entoniga pip (som enligt mig är det mest stressande som finns, kanske även för möss?). Att effekte uteblev på döva möss som fick höra La Traviata kan skulle ju kunna förklaras av att döva möss har sämre chanser att överleva från början.

För övrigt undrar jag varför de knäppaste råttförsöken alltid kommer från Japan (och varför DN envisas med att New Scientist är en vetenskaplig tidskrift).

Talar råttor i mobiltelefon?

Jag läser i DN att nya studier visar att råttungar som utsatts för mobiltelefonstrålning under fosterstadiet får betendestörningar (i högre utsträckning än andra råttungar), såsom hyperaktivitet och ångest. Man passar även på att intervjua två människor i väntans tider om deras mobilanvändning och eventuella räddsla för strålning. Jag undrar lite hur man vet att en råtta har ångest och gillar generellt inte när man sätter likheter mellan rått- och människobeteende. Jag ska dock inte dissa studien vidare, förutom att gnälla lite om att människor sällan talar i mobil nio månader i sträck.

I DN:s artikel citeras sedan en forskarna bakom studien som  att detta nya fynd kanske kan förklara de senaste årens ökning av betendestörnignar. Vilket är nästan komiskt, för ett mycket liknade exempel brukar vara med på en grunskurs i vetenskapsteori när man tar upp att korrelation inte innebär kausalitet, nämligen den om sambandet mellan radiolicenser och intagningar på mentalsjukhus. Gå om den kursen alltså, och återkom.

Bilden nyanseras något av Maria Feychting, professor och epidemiolog på Karolinska institutet, som säger att en del studier har visat på liknande resultat för människor, men också ger en rad andra förklaringsmodeller, exempelvis genetiska. Bra där! Ni kanske skulle ha frågat henne innan ni skrämde upp två random gravida, DN/TT?

Alla vet att kidsen super, men ingen frågar vad som går på bio

Vår största dagstidning misstar (i vanlig ordning) korrelation för kausalitet i rubriksättningen till denna artikel: "Alkohol i filmer får ungdomar att supa", skriver man. Men vi tänker som vanligt ett steg längre.

En studie i Pedeatrics har undersökt en jäkla massa skolungdomar i sex europeiska länder, utvalda för att de har "olika alkoholkultur". Man har i en enkät frågat om deras alkoholvanor, frågar hur ofta de sett landets mest populära filmer (I DN framgår ej om filmerna är inhemskt producerade, när jag läser originalartikeln tolkar jag det som att det inte behöver vara det) och sedan räknat hur mycket det sups i filmen. Man har sedan tagit fram en modell som justerar för familjebakgrund, tv-tittande i stort och "rebelliskhet" (mycket nyfiken på operationaliseringen, där), och kommit fram till att det finns en klart samband mellan drickande och tittande på film där det sups mycket.

Den uppenbara protesten är ju att det kanske är så att kids som super gillar att de på film där man super, snarare än att de ser, typ, Fellowship of the Rings (dricks en hel del i den faktiskt), och sedan springer direkt till närmsta langare. Den gamla vanliga att bara för att man mäter ett samband, behöver det inte vara ett orsakssamband, alltså. Snarare så att alkolkulturen i landet och i familjen spelar störst roll, vilket studien också konstaterar. Det är också en smula tendensiöst att undersöka sex länder utvalda för att ha olika alkoholkultur. Sådana här resultat tenderat att bli svagare ju mer man blandar upp extremfallen med massan i mitten.

Naturligtvis slutar studien med att vara "orolig över vilken roll populära filmer spelar för europeiska ungdomars alkoholkonsumtion". Den hade ju inte publicerats om det inte var det vi ville komma fram till från början. Men vilka slags filmer är det som innehåller dryckesscener nu för tiden? Allt som oftast är det inga positiva skildringar, tänkt The Hangover, och när det är det är det allt som oftast inte i sammanhang som gjorda för att ta efter. Lord of the Rings-serien innehåller ju några riktiga partyscener. Bäst att sätta 18-årsgräns på den?

DN och farliga Facebook. Igen.

Man skulle kunna tro att jag hakat upp mig, men det är faktiskt DN som för femtielfte gången tar upp "farorna" med Facebook. Enligt en studie av 1000 svenska Facebook-användare, genomförd av Högskolan i Skövde, tillbringar låginkomsttagare och lågutbildade mer tid på Facebook än andra genomsnittet och att särksillt kvinnor mår sämre ju mer tid de är inloggade.

Men om igen nu, DN och Högskolan i Skövde! Visst har ni lärt er, vid det här laget, att korrelation inte är samma sak som kausalitet? Inte? Då tar vi det igen: Bara för att två variabler, i detta fall tid på Facebook och "dåligt mående" ofta förekommer med höga värden tillsammans, betyder det inte att det ena orsakar det andra. Faktum är att man bara behöver tänka efter lite, lite, för att inte dra slutsatsen att Facebook orsakar psykisk ohälsa. Mer troligt är väl att de som är arbetslösa, sjukskrivna helt enkelt har mer tid än andra att lägga på facebookande (eller för den delen trollande i kommentarsfält), och inte att Facebook orsakar det dåliga måendet i sig?

För övrigt: finns det någon sämre definierad variabel  än "må dåligt"? Vad menar media och forskare med att de intervjuade "mår dåligt" av det ena eller andra? I media verkar det kunna betyda allt från mindre obehagskänslor till självskadebetende. Är lite tydlighet för mycket begärt?

Läs också: Julia Skott om det vanskliga i att mäta "antal inloggningar" eller "tid inloggad" när man är uppkopplad mest hela tiden. (Även om jag gissar att Skövdestudien bygger på självskattningar, som knappast heller är det vassaste verktyget).

Tillägg: Jag hade kunnat ge den här posten etiketten "mest dålig journalistik", men det verkar faktiskt som att de här psykologidoktoranderna faktiskt själva tror att statusuppdateringar om gulliga ungar och festkvällar får folk att känna sig olyckliga. Alltså är inte bara DN skyldiga denna gång.

Radiotips och lite raseri

Morgondagens Vetandets värld i P1 ska handla om dataspelsvåldsdebatten. Ska bli spännande att höra vad, i mitt tycke, Sveriges bästa vetenskapsredaktion har att säga om saken.

Update: Läser efter kommentarstips  Team KI:s "slutreplik" i DN igår. Min slutreplik är följande: Om man inte vet skillnaden på "samband" och "orsakssamband" borde man inte få kalla sig forskare (och hur man kan ha skaffat sig en doktorstitel är ett mysterium). Om man medvetet blandar bort korten i en stor  dagstidning är man för det första ohederlig och vilseledande och för det andra urholkar man allmänhetens förtroende för vetenskapen. Skämmes Andreas Olsson, Predrag Petrovic, Martin Ingvar, "forskare" vid Karolinska Institutet!

Mobbning, skolgjympe-lobbyn och inte skymten av ett kausalt samband

Jag har tidigare under mitt liv bedrivit lite av ett personligt korståg mot skolgymp.. förlåt Idrott och Hälso-ämnet som det heter nu för tiden. Varje gång det kommer en ny omgång larmrubriker om barnfetma så skriks det på mer idrottstimmar. Jag har inga siffror på det, men fatta att TJOCKA OCH KLUMPIGA UNGAR HATAR SKOLGYMPA och de kommer inte att hata det mindre bara för att de tvingas göra det mer, bara komma på fler kreativa sätt att slippa. Nu är det dags igen:

Nu ska mer skolgympa inte bara hindra (fler) barn från att bli tjocka(re), nu påstås även i en studie att jympa kan förhindra mobbning. Man resonerar som följer: en större andel av de som uppfattade sig som klumpiga i barndomen upplevde sig mobbade, jämfört med de som inte uppfattade sig som klumpiga. Alltså orsakade klumpigheten mobbningen och alltså kan mobbningen stoppas om barnen blir mindre klumpiga. Alltså kan mobbning stoppas med hjälp av extra gympa för de klumpiga barnen.

Men stopp ett tag nu! För utom det rätt ofräscha i att lägga orsaken till mobbningen hos offret så innehåller resonemanget ovan total brist på kausala samband. Kan vi verkligen säga att mobbingen uppstår för att barnet har dålig motorik? Kan det inte lika gärna, kanske till och med troligen, förhålla sig så att ett barn som blir mobbat upplever sig som klumpig?

Därför blir också DN-artikelns slutsats, att skolan ska ge de här barnen extra jympalektioner "så att de kan träna sin motorik på ett värdigt sätt" så att de får bättre självförtroende rätt så konstig. Jag tror inte att något klumpigt barn får det minsta bättre självförtroende av att även vuxenvärlden pekar ut denne som just klumpig. Vad sägs om att ta skolgymp... nä Idrotts- och hälsoämnet var det ja, in i 2000-talet och utforma lektionerna på ett sådant sätt att alla kan delta under värdiga former? Och att vi enas om att mobbning inte är okej, inte ens på tjockisar.