Problemet med professorer (och debattartiklar)

So Called Science gamla favorit Mats Alvesson har återigen fått utrymme av DN debatt att marknadsföra sin nya bok och ägnar några spalter åt att driva frågan om färre borde släppas in på högskolan. Vilket man för all del kan tycka. Han tycker att vi inte kan ha ett samhälle där stora, överutbildade grupper "inte bidrar till produktionen". Bland dem som inte bidrar till produktionen räknar han lärare (Vilket man för all del kan tycka (eller? nationalekonomer, hjälp mig här!)). Sig själv alltså, eftersom han är professor.  Till andra som inte bidrar till produktionen räknar han de som sysslar management och marknadsföring, planerande, pratande, i stort sett all samhällsvetenskap. Sig själv igen, alltså,  och i synnerhet sig själv eftersom han är företagsekonom. Han vill alltså avskaffa sig själv, för att få en fin och prydlig "pyramidstruktur" på samhället igen. Kanske om du går först, Alvesson?

(Att han sedan kryddat upp lite hederligt gammalt klassförakt med några nypor kunskapsförakt är inte lika roligt att raljera över, för det är bara ledsamt och obehagligt.)

Inga hälsogarantier, bara garanterat gott

Forskningen slår hål på rödvinsmyt, skriver Dagens Nyheter. Studien gäller i alla fall antioxidanten resveratrol, som trots att den visat sig förebygga hjärt-kärlproblem i djurförsök inte kunnat visas göra detsamma för människor. Tidigare hade artikeln den skojiga underrubriken "Rödvinskonsumtion inga garantier för hälsan" (eller något i den stilen), vilket ju snarast faller under kategorin självklarheter, men det var ju ändå synd om alla som rättfärdigat sitt pimplande med att det är bra för hjärtat.

Tyvärr för alla som enbart klunkat rödvin av hälsoskäl och nu står redo för nästa utmaning så kan jag meddela att några garantier för ett långt och friskt liv aldrig kan lämnas. Det finns alltid en risk att just dina gener har en olycklig mutation, för att inte tala om riskerna för flygcrasher och bilolyckor. Ta en istället lite rödvin som tröst, det är fortfarande gott!

Varför kan inte Stockholm vara lite mer som Berkeley?

Det är alltså inte jag som undrar, utan Carl Johan von Seth, ledarskribent på DN. (Och egentligen undrar han framför allt varför Uppsala Universitet inte är lite mer som UC Berkeley, men jag spetsade till det hela lite, för att kunna framhäva min egen koppling). Och eftersom den här bloggen nyligen övergått till att fokusera på komparativa USA-studier känner jag mig manad att besvara frågan. Och nej, jag tror inte det beror på vädret eller  bristen på $8 bibimbap på campus.

Om man ska tro Carl Johan von Seth är det undervisningen som drar ner de svenska lärosätenas rankning. Låt oss till vidare anta att detta är sant. Vad jag då undrar över är varför vi jämför med Stanford som är ett forskningsuniversitet och dessutom privat finansierat, och inte med några andra Public Ivy-skolor?*  Kanske hade SNS-gänget som skrivit boken som von Seths artikel bygger på bara råd med en researchresa men ville ändå hinna med två skolor (och Kalifornien är ju gött)?

Varför har då undervisningen så låg status? von Seth skriver att i Sverige har undervisningen låg status och är "en plikt och en bisyssla". Detta skriver jag under på. Även om det i utlysningar till tjänster oftast står att "stor och lika vikt" ska läggas vid forsknings- och undervisningsmeriter så kan  den allmänna känslan  sammanfattas av min kollega, som när hen sökte tjänst sa ungefär "jag fattar inte varför jag krånglar med pedagogisk portfölj, alla vet ju att de bläddrar direkt till publikationslistan".

De flesta av oss har lärt oss hur världen funderar genom att se på tv, och hur det är på universitetet har vi lärt oss i Beverly Hills/Gilmore Girls/vad nu kidsen tittar på nu för tiden. Förväntningarna är skyhöga, men istället för Julia Roberts karaktär från Mona Lisa Smile eller Mr. Keating från Dead Poet's Society (fast professor då) men så möts vi av någon som stressar genom föreläsningen för att hinna med allt som står i kursplanen och skriva på en anslagsansökan innan dagen är slut. Kanske förväntar sig lärarna också för mycket av studenterna? Vi tror att de ska ställa smarta frågor och genom sitt perspektiv på världen ge oss forskningsuppslag och möts av "kommer det på tentan?" Resultatet blir att allas förväntningar hamnar i botten istället, och undervisning blir tråkigt och jobbigt för alla. (Hur de amerikanska studenterna upplever mötet med universitetet låter jag vara osagt, men en gissning är att det är mer interaktion mellan lärare och studenter. Amerikaner gillar ju att snacka).

Vet inte vad jag vill med den här texten egentligen, mer än att gnälla över löjligt höga förväntningar (hos mig själv, hos SNS). Att på 100 sidor försöka beskriva vad svenska universitet ska göra  för att kunna mäta sig med världens bästa är ungefär som att skriva 100 sidor om hur jag ska bli lika bra på fotboll som Lotta Schelin. ("Du kan reglerna, och du spelade ju när du var 12?!"). Svaret är så löjligt uppenbart och samtidigt så långt att det inte riktigt är någon idé att försöka. Jag vill dock gärna veta hur jag (och mitt universitet) ska göra för att platsa i det lokala Korpen-laget. Skriv om det istället.

tl;dr Berkeley är en av världens bästa skolor. Svenska lärosäten spelar i gärdsgårdsligan. Amerikansk universitetskultur är annorlunda en den svenska. Vi borde se mindre på tv.

* Den offentliga finansieringen av Berkeley också en sanning med modifikation. Häromdan sa någon till mig att en större andel av Berkeleys medel kommer från donationer än från delstaten och studieavgifter, vilket får en att fundera över om det här med finansieringsform är relevant över huvud taget. (Jobbar på att verifiera ovanstående fakta, frågan är så pass komplex att University of California finances har en egen wiki-sida).

Inget knark under graviditeten - din unge kan bli homo

Jag orkar nästan inte kommentera denna artikel i DN, för det är så dumt, men eftersom jag är personligt berörd av detta, samt att man prickar in ungefär alla mina käpphästar i vetenskapsjournalistiken så känner jag mig manad:

Att saker som den gravida kvinnan gör kan påverka fostret är ju knappast nyheter för någon. Men jag känner mig djup tveksam till en "studie" (eller är det en bok? eller är det Dick Swaabs samlade kunskap?) där man verkar ha visat att lite vad som helst som morsan gör an påverka ungen lite hur som helst. Tar du amfetamin? Då blir ungen korkad (och kanske gay, om det är en flicka)! Stressar du? Då blir barnet homo! ("Ingen risk för Shorty då", säger barnafadern, "du är ju så lat."). Lever du i en stad? Då blir ungen autistisk!

Det låter lite som att man har mätt lite vad som helst som blivande mödrar kan tänkas göra och som vi vet är dåligt för människor, och mätt utfallet på lite vad som helst som kan mätas på avkomman. Fakta: om det görs 100 mätningar på lite vad som helst, så kommer några procent av dem visa statistiskt signifikanta resultat. Det är inte trolleri, det är sannolikhetsteori.

Sedan har vi alla roliga exempel på ihopblandning och selektion, kanske är det de redan inte-så-smarta som tar amfetamin och/eller röker under graviditeten (obs, på gruppnivå!)? Kanske är det de välutbildade som bor i städer och vars barn har högre sannolikhet för autism? (Har referens på detta, men hittar inte just nu). Det enda som det verkar finnas bakomliggande förklaringar till är  yngre bröder i en syskonskara med flera pojkar är homosexuella i större utsträckning än andra (6-13% sannolikhet, om vi utgår från att det är 5-10% i hela befolkningen.) Fast det är inte Dick Swaabs resultat.

Och som vanligt är det inte killen som skriver i DN som har läst studien/boken/vad det nu är. Han har bara läst en artikel i The Telegraph, skriven av någon som läst en artikel i Sunday Times.

Jag tror den enda vettiga slutsatsen är att en alltid kan skylla på mamma.

Att upplysa om fertilitet utan att gå på styltor

Åh, här har vi ett återkommande ämne i pressen: att förfasa sig över hur gamla barnaföderskorna är nu för tiden, för 40 år sedan var förstagångmammorna 26 och nu är de nästan 30.... Siffrorna är rätt, men jämförelsen är orättvis: för just 40 år sedan, alltså på 70-talet, så var barnaföderskorna ovanligt unga. Detta visades förtjänstfullt av SCB i mars förra året.

Det mest irriterande med dagens artikel i DN är att den citerar samma artikel från SCB som jag länkat ovan, men glömmer att ta med det viktigaste diagrammet, så här får ni det:

Av figuren ovan framgår alltså att barnaföderskorna inte är så gamla nu för tiden, men att det för 40 år sedan var ovanligt unga. Att säga att barnaföderskorna är så gamla nu för tiden är alltså ungefär lika smart som att säga att alla människor är så långa nu för tiden, och jämföra med den där dagen då du gick på styltor. Kom igen nu, detta lärde ni er på metodkursen, oavsett vad ni läste! (Jag hoppas verkligen att detta är journalistens vinkel, för professorn borde verkligen veta bättre).

Förstå mig rätt nu, jag tycker det är bra att man pratar om fertilitet och ofrivllig barnlöshet (och frivillig barnfrihet!), att svårigheter att få barn inte ska vara något skämmigt eller hysch-hysch, att folk lär sig att "och när ska ni skaffa barn då?" inte är lämpligt att fråga andra än sina närmaste vänner. Men det ska inte göras med skrämselpropaganda om biologiska klockor och referenser hur det var "förr i tiden", för det är helt enkelt inte sant. För den faktatörstande rekommenderas en dansk studie från förra året som gör mycket klart att ålder är en faktor för fertilitet på gruppnivå, men på individnivå spelar andra faktorer en minst lika stor roll.

Dags för nya scoop, hälsoredaktionen!

Tänk dig smart är inte så smart

Nej men Dagens Nyheter, vad är det här för trams? Någon (var det @techocratista?) påpekade häromdagen att väldigt ofta när en artikel sägs visa nånting visar det sig, när man läser den, att det gjorde den inte alls.  Detta fenomen illustreras förtjänstfullt ovan, när DN skriver i rubriken "Tänk dig smart och frisk" och forskningen som refereras handlar om hur förväntningar skapade av försöksledaren påverkar resultatet. Och det är något vi känt till länge. The Secret funkar alltså fortfarande inte.

Kolla in Smile or Die istället

Vanliga värktabletter som ges med dropp

Har ju egentligen tagit bloggpaus men nu skriver DN och SVT så dumt att jag bara måste....

"Vanliga värktabletter"  hjälper mot depression, skriver man, och hänvisar till en studie där vissa patienter med svårbehandlad depression blir hjälpta av det anti-reumatiska läkemedlet  infliximab. Resultaten verkar rimliga på många vis, men skribenterna ovan har helt missat att  infliximab, eller Remicaid som det patenterade läkemedlet heter, administreras (läkemedelsspråk för hur man får in substanser i kroppen)  intravenöst. Med dropp, alltså. Inte så vanliga värktabletter. Detta hade man lätt kunnat ta reda på med hjälp av google.

Sedan kan vi lägga till att antireumatiska läkemedel inte är några "värktabletter", utan väldigt specifika substanser som verkar mot vissa proteiner som personer med auto-immuna sjukdomar har för mycket av (och som kan ha ett samband med svårbehandlade depressioner). Så att Alvedon skulle hjälpa mot depression, som DN och SVT antyder, har ungefär lika mycket substans som det där memet som påstod att bruna bananer skyddar mot cancer.  (Ett "resultat" som för övrigt också involverade TNF, precis som det ovan beskrivna. Går man varvet runt i dumhet kan vi få det till att bruna bananer gör dig deprimerad!)


Uppdatering: SVT har nu ändrat sin text (men värktabletter står kvar i en underrubrik. Slarv?Uppdatering 2: Även DN har förtydligat sin text.

DN granskar skolan med metod från A-kursen

Dagens Nyheter granskar skolan och kommer fram till att familjebakgrund är den viktigaste faktorn för att lyckas i skolan . Metod: "en omfattade datakörning".   Inspirerande, eller hur? Men hey, you can't argue with datakörning. Eller med en reporter som inte kan/vill/orkar sätta sig in i den statistiska metoden bakom sin "granskning" och/eller ringa en forskare. För ja, mäta samband mellan skolresultat och andra faktorer är en hel vetenskap. (Dock är resultatet säkert, sorgligt nog, sant).

Detta var faktiskt så roligt att jag var tvungen att slita mig från förberedelse inför min presentation, som ger mig stressmardrömmar. (Om någon undrar vad jag gör nu för tiden.)

Bonus: Precis som So Called Science likt pelargoner vaknar med våren, gör Biostatistics Ryan Gosling det. Tröstade mig när jag fortfarande var på kontoret, kvar i elva.

Tillägg:  Hittar en faktaruta där den statistiska metoden beskrivs. Man har räknat ut korrelationer, och satt cut off-points för vad som är ett samband. Omfattande datakörning = saker mina studenter förväntas kunna göra. Ska tipsa dem att söka jobb på DN!

Jämställdhet! Sex! Klickfest!

Klickfest! Både sex och jämställdhet i rubriken!

DN skriver om en studie i American Sociologial Rewiev där jämställdhet i förhållanden (jämställdhet definierat som dela på hushållsarbetet) leder till mindre frekvent sex. Den är skrattretande lätt att dissa, vilket SVT gör här, gå och läs!  (Jag började själv läsa studien men tröttnade när jag läste "men and women differ in their desire for sex", utan källa, oproblematiserat. Jag ska skriva på min avhandling istället!)

Innan vi kan ta studien som intäkt för huruvida FI:s gamla slogan stämmer eller ej, vill bara So Called Science påpeka att det är kvalitet och inte kvantitet som räknas.

Nya hälsomått, samma problem

DN skriver idag om den engelske matematikern Nick Trefethen som föreslår ett nytt BMI-mått: istället för den intjatade formlen BMI=v/l^2 (vikten delat med längden i kvadrat) ska man räkna BMI=(v*1.3)/l^2.5. Forskaren i fråga verkar vara mycket medveten om problemen, och även missbruket av den "gamla" formeln: det är ofta frestande att hitta på ett exakt, kvalitativt mått på komplexa saker som ekonomi eller hälsa. Varför detta skulle vara bättre förstår jag inte, för den här formeln säger fortfarande inget om rökning, träning, matvanor och så vidare och torde alltså vara ett precis lika dåligt mått på hälsa (på individnivå), som andra kvalitativa mått.

Jag blir också fundersam över hur matematikern i fråga tycks ha kommit fram till sina nya siffror: de passar helt enkelt data bättre, skriver han här. Det vill säga, han har en massa observationer för längd och vikt och försöker hitta en formel som beskriver sambandet mellan dessa bättre än v/l^2.  Jag skulle säga att det inte finns något som helst stöd för att det här måttet är giltigt utanför Trefethens stickprov. Min handledare skulle säga att det "bara är plågsamma försök med data".

Jag undrar också när DN:s årliga nyårs-komma i form-satsning ska handla om en "smal" person som behöver bygga lite muskler och dra ner på ölandet. Det skulle vara ett välkommet nyanserande av vad som är "hälsosamt".

Fyra nyanser av cola light

Lightläsk kopplas till depression skriver DN, i ett ovanligt nyanserat referat av en studie som ska presenteras vid en stor kongress för neurologer. Personer som dricker lightläsk är kanske oftare överviktiga och övervikt och depression är i sin tur länkade. Själv tror jag tvärt om, att lighläskdrickarna är hälsohetsare som mår dåligt över konsumtion av godsaker och/eller brist på träning. Om jag har belägg för det? Nä, spekulerar bara.

Och gör man sin läxa och följer länken till BBC News refereras samma studie som att samma koppling ifrågasätts samma koppling på ungefär samma grunder som får kopplingen att framstå som rimlig i DN (bland annat så ingår bara personer 40+ i studien). Det största anledningen till att hälla ut Cola Zero är alltså fortfarande att den smakar äckligt.

Signifikant choklad och annat smarrigt

Publiceringsbias kallas det inom forskarvärlden, det faktum att studier som visar signifikanta resultat blir publicerade i mycket högre utsträckning, än studier där man inte kan dra någon säker slutsats. Till vetenskapsjournalistikens område kan vi foga termen gotte-publiceringsbias: fenomenet att om något riktigt smarrigt (och med tvivelaktigt näringsinnehåll) visar sig vara nyttigt för dig, så kommer studien få stort genomslag i media.

Veckans fall av gotte-publiceringsbias står DN för, när man deklarerar att konsumtion av choklad skyddar mot stroke. Och Ekot går steget längre: Nu är choklad medicin mot stroke! (Nobelpris nästa?). Studien avser 37 000 svenska män som bland annat svarat på frågor om kostvanor och som sedan följts upp i olika register under en tioårsperiod. Studien visar att  de män som åt ca en halv chokladkaka i veckan drabbades av stroke i mindre utsträckning än de övriga.

Innan vi alla börjar bunkra Marabou-kakor kan vi tänka på några saker. I DN-artikeln säger forskaren aldrig att chokladen faktiskt skyddar mot stroke, bara att man har hittat ett samband. Det hindrar dock inte DN:s redigerare att sätta en rubrik som om det vore ett orsakssamband. Vad vi inte kan veta är om det faktiskt är chokladen som skyddar eller om det är så att de män som tycker om choklad också har andra egenskaper gemensamt, som inte fångas upp i frågeformläret. Eller kan det finnas en gen som gör att chokladhatare oftare får stroke?

Nästa gnäll jag har kan vara jobbigt att läsa om tycker att sannolikhetsteori är rena grekiskan, men bear with me: om man samlar in massor med data om en stor grupp människor, tänk dig minst 15 000 pers och ett formlär med minst 100 frågor om kosten. Sedan kommer vi på att vi vill kolla om kosten har ett samband med en variabel vi är intresserade av exempelvis att drabbas av stroke eller att få fortkörningsböter. Vi matar in allt i datorn och hurra! visst fick vi några p-värden på under 5%. Tonfiskätarna åker inte fast för fortkörning alls lika ofta som icks-tonfiskätarna. (Obs, detta exempel hittade jag just på!)  Problemet är bara det att det om vi samlar in 100 variabler som alla inte har samband med den variabel vi vill mäta, så kommer vi, rent sannolikhetsteoretiskt, att hitta ett antal samband ändå, som bara beror på slumpen. I genomsnittsfallet kommer just 5% av variablerna vara signifikanta, eftersom det var just den gränsen vi satte upp.

Det här är ett populärt sätt att bedriva forskning, och den har sina poänger, men man måste vara försiktig med resultatet. Verkar det rimligt att tonfiskätning skyddar mot fortkörning? Finns det tidigare forskning som tyder på att detta samband finns, eller är det en av de förväntade fem procenten? I just chokladfallet finns det tidigare studier som tyder på att resultatet inte är nonsens, men det det kan vara värt att tänka på, nästa gång media talar om att du får dricka (nästan) hur mycket rödvin du vill. Eller kaffe. Eller....

(Samma studie refereras i SvD här.)

(Jag kommer fortfarande inte år Neurology från jobbet, (och inte ni heller), men ett abstract till den kommande publiceringen finns här.)

Fetma, förvirring och viskleken i vetenskapsrapporteringen

Fetma kan göra dig dum, påstår DN, som hänvisar till ett reportage i BBC News, som i sin tur berättar om en studie som visar ett samband mellan viktuppgång och försämrad kognitiv förmåga, som enligt DN är språklig förmåga, minne, orientering i tid och rum, med mera. Till att börja med blir jag irriterad, för den här typen av samband brukar inte hålla när man kontrollerar för utbildning, yrke, bostadsort, inkomst och så vidare: övervikt är vanligare bland lågutbildade, och en inte så vild gissning är att lågutbildade som inte tränar sin kognitiva förmåga på fritiden helt enkelt blir dummare. (Jag blir själv ganska korkad bara under semestern).

När jag sedan läser vidare på BBC:s site får jag reda på att de 6000 studiedeltagarna alla är "civil service workers", vilket ungefär är byråkrater i statlig sektor, och alltså kan antas ha liknande utbildning och arbetsplatser. Vi kan alltså vara lite säkrare på studien mäter det den säger sig mäta (sambandet mellan fetma och försämrad kognitiv förmåga) och inte bara mäter olika saker som i sin tur mest beror av socioekonomiska faktorer. Hade man fått med det i DN hade texten där framstått som betydligt seriösare. Nu framstår det bara som att man inte kan/vill/ids sätta sig in i rapporteringen från den medicinska/vetenskapliga fronten och istället bara upprepar valda delar av det andra skriver om, som i sin tur (kanske) har läst artikeln eller intervjuat forskaren.. Det ursprungliga resultatet förenklas eller förvrängs lite i varje led och precis som i viskleken kan budskapet ha blivit ett annat i det sista ledet.

Tyvärr missar DN (som vanligt) skillnaden mellan samband och orsakssamband. Är det verkligen så att fetma orsakar den nedsatta kognitiva förmågan? Kan det vara så att nedsatt kognitiv förmåga orsakar fetma? Man nämner genetiska faktorer i förbifarten, vilket ju i sig alltså inte ger stöd för ett orsakssamband åt varken det ena eller det andra hållet, utan snarare att bägge (delvis) har andra orsaker. Det vore bättre om man förklarade det, istället för vad kognition betyder.

Uppdatering: Både DN och BBC gör det mycket svårt att hitta den faktiska artikeln, eftersom personen som uttalar sig inte är författare till artiklen i fråga. När den dyker upp visar det sig att mitt lärosäte inte tycker att vi behöver Neurology, så jag får bara läsa ett abstarct (förlåt svengelskan!). Det jag läser där gör mig ännu mer förvirrad, för det är inte de överviktiga/feta vars kognitiva förmåga försämras mest, utan de som både är feta och har olika metaboliska avvikelser. Dessutom är hela studien baserad på jämförelse av medelvärden för hela gruppen, inte för individer, vilket inte heller stärker att det rör sig om ett orsakssamband. Detta påstås inte heller i studien. Baxläxa på vetenskapsavdelningen alltså.

Uppdatering2: Precis när jag ska till att posta Uppdatering 1 levererar mitt twitterflöde en artikel baserad på samma kohort som visar att social ojämlikhet delvis kan förklara ökad risk för diabetes. Kanske var min första tanke om socioekonomiska faktorer inte så dum ändå.

Är den nya troféfrun knubbig?

Stressade män föredrar "kraftigare" kvinnor, påstår SvD/TT. En testgrupp av män blev utsatta för diverse stressande tester och intervjuer, och föredrog efter detta "signifikant kraftigare" kvinnor. (Hur mycket kraftigare "signifikant" kraftigare är framgår inte. En BMI-enhet? Två? Fem?) Efter att ha ägnat en alltför lång del av förmiddagen åt att hitta originalartiklen (ledtrådarna "brittisk" och PLoS One räcker inte långt) blir jag ändå tvungen att såga det här resultatet.

Kanske har forskarna rätt, men efter vad som framgår i SvD/TT:s notis så finns det inget i studiens upplägg som utesluter att männen i experimentgruppen redan innan föredrog  "kraftigare" kvinnor och att denna skillnad inte alls uppstod efter stressen. (Jämför Tanjas exempel om huruvida illrar bli blöta när man häller vatten på dem).  Inget belägg för att 2010-talets troféfru är knubbig, alltså.

(Tips från  @planckskonstant).

Tillägg:  DN rapporterar också, snäppet mer nyanserat. Den tillfrågade forskaren säger att kulturella faktorer har störst betydelse, och att den som byter kultur ofta byter preferenser. Det resultatet tycker jag är mer intressant, än det som DN:s rubriksättare väljer (och det är fortfarande högst oklart vad "större" innebär).

Ameh va ska man HA det till?

En diskussion som Vetenskapssverige (och världen?) aldrig tröttnar på är den om nyttan humanistisk (och i viss mån samhällsvetenskaplig) forskning. Göran Rosenberg försökte med en ny twist på det hela i gårdagens Godmorgon Världen: Letandet efter Higgs-partiklen har kostat förti tusen miljarder (typ), men vad ska man HA det till? Sedan tycker han att man borde ge mer pengar till humaniora, för att all ny kunskap är meningsfull, oavsett om man kan ha den till något.  Och mellan raderna: humaniora är jättebilligt!  Som om kunskapen vore bättre för att priser per producerad kunskapsenhet (vad det nu är) är lägre. Då kan vi lika gärna fortsätta att fråga "vad vi ska ha det till".

Annan sak som dök upp under semestern: DN "granskar" SCB:s datainsamling och bortfallsfrekvenser. God morgon! Kör samma koll på era egna mätningar framöver så blir jag livstidsprenumerant.

Förbluffande resultat eller förbluffande tramsigt?

Jag kallar bullshit på en möss med mycket människoliknande beteende-artikel (MMMMB) i DN den här veckan  också.  Tror ni forskaren kom på att hanmössen med 5% större testiklas var "kaxigare" före eller efter forskaren fann detta "förbluffande" resultat? Och hur mycket varierar storleken på mustestiklar "naturligt"? Och kan det vara så att de helt enkelt växer om mössen får mera mat? Och när ska DN lära sig skillnaden mellan en vetenskaplig tidskrift och en populärvetenskaplig tidskrift?

Så många frågor, så få svar.

Religion, lycka och indierockorkestrar

Nej, Dagens Nyheter, det är inte "bevisat" att religion gör dig lyckligare baserat på att kyrko-/moské-/synagogbesökare oftare upplever lyckokänslor, jämfört med icke-utövare av organiserad religion. Det går nämligen inte att bevisa att det är gudstjänstbesökandet i sig som gör de troende lyckligare, kanske är det istället att de i kyrkan/motsvarande träffar vänner, ingår i ett socialt sammanhang och så vidare? Inte så konstigt att kristna är lyckligast på söndagar, och sekulära på lördagar, när de senare har tid att träffa vänner och gå på spelningar med Arcade Fire (det närmaste jag kommit väckelsemöte) och dessutom hela helgen framför sig?

För övrigt är det mycket, mycket roligt att icke-utövare av organiserad religion kallas "otrogna". Får inkvisitionen också en come back, snart? 

Mickey Mouse loves Mozart?

Av alla tramsiga rått-experiment kan detta vara något av det tramsigaste: råttor som efter hjärttransplatation får lyssna på Mozart återhämtar sig snabbare än de som får lyssna på Enya. For real? Tror verkligen inte att råttor har hjärna nog att höra skillnaden faktiskt. Om jag får gissa torde skillnaden bero på att musskötarna blir lugna av Mozart, snarare än entoniga pip (som enligt mig är det mest stressande som finns, kanske även för möss?). Att effekte uteblev på döva möss som fick höra La Traviata kan skulle ju kunna förklaras av att döva möss har sämre chanser att överleva från början.

För övrigt undrar jag varför de knäppaste råttförsöken alltid kommer från Japan (och varför DN envisas med att New Scientist är en vetenskaplig tidskrift).

Talar råttor i mobiltelefon?

Jag läser i DN att nya studier visar att råttungar som utsatts för mobiltelefonstrålning under fosterstadiet får betendestörningar (i högre utsträckning än andra råttungar), såsom hyperaktivitet och ångest. Man passar även på att intervjua två människor i väntans tider om deras mobilanvändning och eventuella räddsla för strålning. Jag undrar lite hur man vet att en råtta har ångest och gillar generellt inte när man sätter likheter mellan rått- och människobeteende. Jag ska dock inte dissa studien vidare, förutom att gnälla lite om att människor sällan talar i mobil nio månader i sträck.

I DN:s artikel citeras sedan en forskarna bakom studien som  att detta nya fynd kanske kan förklara de senaste årens ökning av betendestörnignar. Vilket är nästan komiskt, för ett mycket liknade exempel brukar vara med på en grunskurs i vetenskapsteori när man tar upp att korrelation inte innebär kausalitet, nämligen den om sambandet mellan radiolicenser och intagningar på mentalsjukhus. Gå om den kursen alltså, och återkom.

Bilden nyanseras något av Maria Feychting, professor och epidemiolog på Karolinska institutet, som säger att en del studier har visat på liknande resultat för människor, men också ger en rad andra förklaringsmodeller, exempelvis genetiska. Bra där! Ni kanske skulle ha frågat henne innan ni skrämde upp två random gravida, DN/TT?

Gladare av grönsaker?

Amanda gjorde mig uppmärksam på ett spännande resultat, presenterat i DN: Vegetarisk kosthållning gör dig lugnare och gladare. Resultatet visar att en grupp köttätare (allätare), som under två veckor fick testa vegetarisk kost upplevde sig själva som gladare och mindre stressade jämfört med kontrollgrupper som åt som vanligt eller en diet med fisk 3-4 gånger i veckan.

Kan detta stämma? I gymnasiet var det ju pandorna som åt vegomat, och de (vi) var aldrig några muntergökar. Ja, menar forskarna bakom studien, eftersom kött innehåller höga halter av arakidonsyra (AA, fråga inte mig vad det är för något) som kan ge ökad hjärtfrekvens och humörsvängningar. Mindre köttintag, och därmed mindre intag av AA, tycks ge bättre humör.

Dock får man inte glömma placeboeffekten (nej, inte den som pandorna körde med). Kanske är det så att de som äter den vegetariska dieten förväntar sig att de ska må bättre, och därför också gör det? Det är av naturliga skäl svårt att göra blindstudier (och dubbelblinda studier) av kostexperiment, så det är alltid svårt, för att inte omöjligt, att bortse från placeboeffekten här (plats för diss av lchf).

Studien omfattar också bara 39 personer, och det framgår ingenstans hur dessa 39 har utvalts. Gissningsvis är det 39 hälsomedvetna personer som kan tänka sig att testa olika dieter. För att dra starkare slutsatser skulle experimentet behöva upprepas med ett större antal deltagare och då kommer nästa problem in: med fler försökspersoner ökar sannolikheten att få med ett gäng som absolut inte vill testa att käka kaninmat och som kommer uppleva att deras humör blir sämre när de inte får sin biff, (Även risk för att de tror att de ska må sämre och därmed gör det, nocebo-effekt) och därmed uteblir resultatet. Och tänk hur ledsna vegetarianerna blir, som måste äta kött i två veckor!).

Studien finns att läsa i sin helhet här.

(Stenhårda vegos:)