Lyssna och gråt

Lyssnar på P1 om hur könsroller påverkar rekrytering och karriärmöjligheter på svenska universitet
och vissa saker luktar bra mycket 1800-tal, så tröttsamt att jag inte ens kan kommentera. Men det här med att forskaren är "en man som är fullständigt dedicerad till sitt arbete"...

Alltså, jag vet inte, men jag hoppas att det här är en generationsgrej, att de där professorerna är döende dinosaurier. Men jag vet också  att det ibland förväntas av (både kvinnliga och manliga forskare) att man ska se detta som "en livsstil" (den google-skicklige kan hitta en kul intervju med Leif Lewin där han säger detta). Lycka till med att rekrytera unga, moderna människor, säger jag, och så upprätthålls det här systemet lite till.

Nån gång ska jag en text om hur det är att vara en trevlig men högst medioker doktorand i en miljö där alla andra är bäst. Till dess, lyssna och gråt.