Tjocka magar (på jobbet och i stan)

Jag läser i DN att barnfetma minskar i Stockholm. Eftersom barnfetma framför allt är en klassfråga så skulle man kunna misstänka att detta beror på stigande bopriser mer än något annat.  (Via Emma Frans). Och eftersom minskningen framför allt gällde flickor så vore det intressant att följa upp detta med att se om ätstörningar ökar om sådär 5-10 år.

Nu ska So Called Science svara på sitt allra första läsarbrev:

Hej So Called Science!

Jag är en medelålders man som arbetar inom den akademiska världen. Jag misstänker att min kollega är gravid. Hur bör jag hantera detta?

Med vänlig hälsning,

Inte PhD i social skills

Hej Inte PhD, och tack för din fråga. Hur du ska hantera situationen med din kanske-gravida kollega beror väldigt mycket på vilken yrkesmässig relation ni har, och vad det är som får dig att misstänka att hon är gravid.

Vi börjar med att reda ut huruvida din kollegas eventuella graviditet är din business över huvud taget. Är du hennes chef eller mycket nära medarbetare? Om ja så måste hon anmäla att hon vill vara föräldraledig senast två månader i förväg (lokala undantag kan förkomma, kolla vad som gäller på din arbetsplats), och du kommer i och med detta få reda på vad som gäller. Om nej så är det, formellt sett, inte din business. 

Okej, men jag vill ju bara vara trevlig? 

Trevlig är bra, men här krävs fingertoppskänsla! Till att börja med: Vad har du för anledning att tro att hon går i väntans tider? Låt oss undersöka några olika scenarion.

1. Du har egentligen ingen anledning alls att tro att hon är gravid, mer än att hon är i (vad du tycker) lämplig ålder/nyligen gift sig/nyligen köpt hus eller större lägenhet/haft ett (hetero)förhållande ganska länge.

Här är det lätt att ge råd, för det du ska göra är EXAKT INGENTING! Hon kanske inte kan få barn, eller inte vill ha barn, eller det där långa heteroförhållandet kanske knakar i fogarna. Hur som helst, barn eller ej är en mycket personlig fråga så även om du i ditt stilla sinne kan spekulera hur mycket du vill så kniper du käft om det. Det är inte din business. 

2. Hon ser lite rundare ut och klappar sig själv på magen ibland. 

Ååååh, detta är helt klart den knivigaste situationen, här gäller det verkligen att ta det säkra före det osäkra för att inte bli känd som hen som kallar kvinnor tjock. Bäst och säkrast är att vänta tills hon själv säger något. Men du är rädd för att du inte är in the loop och missat det officiella tillkännagivandet? Detta är i sig ett tecken på att du inte är tillräckligt trevlig mot dina (yngre, kvinnliga) kollegor och du bör fråga dig själv varför just graviditeter är så viktigt att hålla koll på eftersom du inte bryr dig om dem i övrigt. Men okej, du vill bara vara bombsäker innan du gratulerar? Dubbelkolla med någon av hennes kompisar vid kaffeautomaten. Har du fel får du fortfarande skämmas men du det är helt klart mindre awkward än om du frågat henne direkt. 

3. Magen är jättestor, bebisen kommer kanske vilken dag som helst!
Åh nej, du missade din que för att säga grattis! Stackars dig! Då får du helt enkelt ropa "Vad tjock du har blivit!" efter henne i korridoren. Nej, det ska du såklart  INTE göra! Det är ALDRIG okej att kommentera sina kollegors kroppar, och gravida kollegor är inget undantag. Säg bara när du ser henne "Grattis! När är det dags?!". Ja, det är en klyscha. FÖR ATT DEN FUNKAR. Om du vill kan du fråga lite artigt om när/hur hon ska vara ledig, om de vet om de är en pojke eller flicka eller något annat småpratigt. Ja, hon har svarat på det hundra gånger förut men sannolikheten att hon tar illa upp är i alla fall obefintlig. 
Men jag vill ju säga något kul, och personligt?
Nej, bara.... Nej. Gör det inte. (Se scenario 2).


Summa summarum: bloggen lever fortfarande men uppdateringsfrekvensen kanske blir lite si och så. Jag har en alldeles egen facepalmande baby att underhålla.

So Called Science, CA, USA

I ett svagt ögonblick utlovade jag resedagbok. Jag hade höga ambitioner: massor med bilder, intressanta anekdoter och komparativa betraktelser av doktorandlivet i USA och Sverige. Jag har nu varit här i ett par veckor och kan konstatera att ambitionerna kommit på skam. Men en liten uppdatering då och då kanske det blir.

Jag och PO befinner oss just nu i Berkeley, känd universitetsstad på amerikanska västkusten. Eller gör vi det? Faktum är att vi bor ca 200 meter (och vad blir det i yards?) över gränsen till Albany, liten stad på amerikanska västkusten känd för ingenting, tänk förorten i Weeds. Jag nynnar tvångsmässigt på Little Boxes varje dag när jag cyklar till campus (fast i ärlighetens namn är här inte lika tjusigt som Agrestic), fast här röker ingen weed (däremot i kvällstid i Downtown...).

Här bor vi, i källarplanet på en villa. Notera skitsnygg retrocykel! Hur ska jag få hem den?

I samma hus bor den här, samt vår hyresvärd, en liten dam i 70-årsåldern samt hennes pojkvän (för amerikaner vet inte vad sambo är för något).

 Åh, vilket campus sedan! UC Berkeley har ungefär lika många studenter som Stockholms Universitet, men det känns både mindre och större. Mindre för campusområdet är ganska kompakt, och det är människor precis överallt. Större för att det ryms så mycket mer på själva området, inklusive två sportarenor och ett konstmuseum.

Så här ser ett universitetsbibliotek ut. Eller borde se ut.

De flesta delarna av campus är öppna för vem som helst (även mig, som faktiskt inte går där. Mer om det senare), i alla fall om man ser ut som en student, dvs i lagom ålder och inte alltför hobo chic. (Till skillnad från i Sverige behöver man inte vara vit). Det tjusiga huvudbiblioteket på bilden är dock kallt som i graven, plus att min adapter till datorns strömsladd inte passar, så ofta hänger jag på Business-skolans bibbla istället. Där finns även bättre tillgång till fika.

Och åh, vilket fika! Eller, det är okej. Men, åh vilket lunchutbud! I alla fall om man pallrar sig till typ 100 meter utanför campus, där finns mat från alla jordens hörn samt vanlig hederlig junk food till priset av vad en latte kostar på SU (nästan i alla fall). Bäst hittills: Bibimbap med tofu, serverad med koreanska(?) idol på högsta volym i bakgrunden, $8.

Innan jag deklarerar Sverige-California 0-1 så bör man ta i beaktande att det för det första har The Bay Area haft den varmaste januari sedan 1920-talet, och dessutom ovanligt torka. Guvernören uppmanar oss att sänka vår vattenkonsumtion med 25%. Hade det varit normalt januariväder hade jag kanske inte pallrat mig till campus riktigt lika ofta, och allting hade varit tråkigare. Jag ska även återkomma med inlägg om saker som INTE är bra med California.

(Vill man se fler bilder på mig/oss --> instagram).

DN granskar skolan med metod från A-kursen

Dagens Nyheter granskar skolan och kommer fram till att familjebakgrund är den viktigaste faktorn för att lyckas i skolan . Metod: "en omfattade datakörning".   Inspirerande, eller hur? Men hey, you can't argue with datakörning. Eller med en reporter som inte kan/vill/orkar sätta sig in i den statistiska metoden bakom sin "granskning" och/eller ringa en forskare. För ja, mäta samband mellan skolresultat och andra faktorer är en hel vetenskap. (Dock är resultatet säkert, sorgligt nog, sant).

Detta var faktiskt så roligt att jag var tvungen att slita mig från förberedelse inför min presentation, som ger mig stressmardrömmar. (Om någon undrar vad jag gör nu för tiden.)

Bonus: Precis som So Called Science likt pelargoner vaknar med våren, gör Biostatistics Ryan Gosling det. Tröstade mig när jag fortfarande var på kontoret, kvar i elva.

Tillägg:  Hittar en faktaruta där den statistiska metoden beskrivs. Man har räknat ut korrelationer, och satt cut off-points för vad som är ett samband. Omfattande datakörning = saker mina studenter förväntas kunna göra. Ska tipsa dem att söka jobb på DN!