Jag orkar nästan inte kommentera denna artikel i DN, för det är så dumt, men eftersom jag är personligt berörd av detta, samt att man prickar in ungefär alla mina käpphästar i vetenskapsjournalistiken så känner jag mig manad:
Att saker som den gravida kvinnan gör kan påverka fostret är ju knappast nyheter för någon. Men jag känner mig djup tveksam till en "studie" (eller är det en bok? eller är det Dick Swaabs samlade kunskap?) där man verkar ha visat att lite vad som helst som morsan gör an påverka ungen lite hur som helst. Tar du amfetamin? Då blir ungen korkad (och kanske gay, om det är en flicka)! Stressar du? Då blir barnet homo! ("Ingen risk för Shorty då", säger barnafadern, "du är ju så lat."). Lever du i en stad? Då blir ungen autistisk!
Det låter lite som att man har mätt lite vad som helst som blivande mödrar kan tänkas göra och som vi vet är dåligt för människor, och mätt utfallet på lite vad som helst som kan mätas på avkomman. Fakta: om det görs 100 mätningar på lite vad som helst, så kommer några procent av dem visa statistiskt signifikanta resultat. Det är inte trolleri, det är sannolikhetsteori.
Sedan har vi alla roliga exempel på ihopblandning och selektion, kanske är det de redan inte-så-smarta som tar amfetamin och/eller röker under graviditeten (obs, på gruppnivå!)? Kanske är det de välutbildade som bor i städer och vars barn har högre sannolikhet för autism? (Har referens på detta, men hittar inte just nu). Det enda som det verkar finnas bakomliggande förklaringar till är yngre bröder i en syskonskara med flera pojkar är homosexuella i större utsträckning än andra (6-13% sannolikhet, om vi utgår från att det är 5-10% i hela befolkningen.) Fast det är inte Dick Swaabs resultat.
Och som vanligt är det inte killen som skriver i DN som har läst studien/boken/vad det nu är. Han har bara läst en artikel i The Telegraph, skriven av någon som läst en artikel i Sunday Times.
Jag tror den enda vettiga slutsatsen är att en alltid kan skylla på mamma.
Visar inlägg med etikett genus och sånt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett genus och sånt. Visa alla inlägg
måndag 20 januari 2014
torsdag 12 september 2013
Bjuder ni på kaffe nu? - Öppet brev till arrangörerna för forskardagarna 2013 UPPDATERAD!
Varje höst ordnar Stockholms Universitet Forskardagarna, där personer som disputerat under föregående läsår ges möjlighet att hålla ett kortare populärvetenskapligt fördrag för inbjudna gymnasieelever och andra intresserade. Vissa av föredragen filmas och läggs ut på nätet. Forskardagarna ger en möjlighet för unga forskare att nå ut med sina resultat och marknadsför Stockholms Universitetet.
Forskardagarna hålls i Aula Magna på universitetsområdet i Frescati. Där finns två salar med samma namn som byggnaden (Aula Magna Höger respektive Vänster), som rymmer flera hundra åhörare samt ett flertal mindre rum (40-50 platser) för föredrag eller seminarier. När schemat till Forskardagarna 2013 släpptes reagerade jag på att så många av de manliga föreläsarna (10 av 12) hade placerats i de stora salarna, och att så många av kvinnorna förpassats till de små rummen. Såhär ser det ut (ursäkta ful tabell från Wörd):
Jämställd forskarscen, kan det vara något? Jag skriver brev till arrangörerna för Forskardagarna 2013.
Hej Arrangörerna för Forskardagarna!
Jag förstår att det är mycket att tänka på när man ordnar ett stort event som Forskardagarna, men det är ingen ursäkt för att inte, som resten av Stockholms universitet, bedriva "ett målinriktat och aktivt jämställdhets- och jämlikhetsarbete". Det förvånar mig att man helt glömt bort detta när man schemalagt forskardagarna, och så genomgående placerat de manliga medverkande i Aula Magna och de kvinnliga i de mindre lokalerna (se bifogad tabell). Vilka signaler sänder man då till de medverkande när männens forskning får presenteras för den stora publiken i Aula Magna, medans kvinnorna får klämma ihop sig i de mindre Bergsmannen och Spelbomskan? Och, än viktigare, vilka signaler sänder man till de inbjudna gymnasieeleverna om vilka forskare Stockholms Universitet lyfter fram och satsar på?
Ni svarade mig via Twitter att schemat ser ut som det gör för lagt "så att gymnasieelever alltid har tillgång till minst en föreläsning inom något av våra vetenskapliga ämnen", vilket jag tolkar som det hela tiden ska finnas föredrag inom vardera humaniora, samhällsvetenskap respektive naturvetenskap, och att vissa föredrag skulle filmas. Jag svarade att jag satte en kaffe på att jag kunde uppnå detta, OCH ett jämställt schema. Och satte mig att klippa och klistra:
Ni skulle kunna höra av er och bjuda på kaffe. Men jag ser hellre att ni faktiskt erkänner att ni klantat er, och inser att det med ganska små medel går att ta steg mot ett mer jämställdhet Stockholms Universitet.
Med vänlig hälsning
Aula Magna 2016?
Det här är en riktig god kopp kaffe!
Sofia och Linda från SU:s kommunikationsavdelning kom förbi mitt arbetsrum med den strax före lunch i fredags. De jobbade då på ett nytt schema som bättre skulle spegla könsfördelningen på talarna. Hurra! Tack till alla som har delat och länkat och retweetat! Och vad kul att det lönar sig att tjata ibland.
Forskardagarna hålls i Aula Magna på universitetsområdet i Frescati. Där finns två salar med samma namn som byggnaden (Aula Magna Höger respektive Vänster), som rymmer flera hundra åhörare samt ett flertal mindre rum (40-50 platser) för föredrag eller seminarier. När schemat till Forskardagarna 2013 släpptes reagerade jag på att så många av de manliga föreläsarna (10 av 12) hade placerats i de stora salarna, och att så många av kvinnorna förpassats till de små rummen. Såhär ser det ut (ursäkta ful tabell från Wörd):
Hej Arrangörerna för Forskardagarna!
Jag förstår att det är mycket att tänka på när man ordnar ett stort event som Forskardagarna, men det är ingen ursäkt för att inte, som resten av Stockholms universitet, bedriva "ett målinriktat och aktivt jämställdhets- och jämlikhetsarbete". Det förvånar mig att man helt glömt bort detta när man schemalagt forskardagarna, och så genomgående placerat de manliga medverkande i Aula Magna och de kvinnliga i de mindre lokalerna (se bifogad tabell). Vilka signaler sänder man då till de medverkande när männens forskning får presenteras för den stora publiken i Aula Magna, medans kvinnorna får klämma ihop sig i de mindre Bergsmannen och Spelbomskan? Och, än viktigare, vilka signaler sänder man till de inbjudna gymnasieeleverna om vilka forskare Stockholms Universitet lyfter fram och satsar på?
Ni svarade mig via Twitter att schemat ser ut som det gör för lagt "så att gymnasieelever alltid har tillgång till minst en föreläsning inom något av våra vetenskapliga ämnen", vilket jag tolkar som det hela tiden ska finnas föredrag inom vardera humaniora, samhällsvetenskap respektive naturvetenskap, och att vissa föredrag skulle filmas. Jag svarade att jag satte en kaffe på att jag kunde uppnå detta, OCH ett jämställt schema. Och satte mig att klippa och klistra:
 |
Blått för naturvetenskap, grönt för samhällsvetenskap och
rosa för humaniora. Gult för info eller frågestund
|
Till att börja med kunde jag konstatera att det här med filmandet torde vara ett svepskäl; de fem filmade sessionerna är spridda över båda dagarna, samtliga salar och överlappar även varandra i tid. (Jag tolkar i alla fall er tweet som att det bara var fem. Annars kan jag göra ett nytt schema!). Dessutom var ämnesblandningen lite so-so, kanske lätt hänt när samhällsvetarna utgör över hälften av de medverkande, men då gäller det att sprida ut naturvetarna och humanisterna desto bättre. Jag kom fram till detta jämställda förslag med ännu bättre ämnesspridning. Tid, inklusive klipp och färg: ca 30 minuter. Jag mailar det gärna om intresse finns!
Var det ett för futtigt problem för att ni ska lägga ner tid på det? Då säger jag såhär: om en inte ens orkar lägga 30 minuter på att räkna och lägga ett någorlunda jämställd forskardagsschema, hur ska en då nånsin kunna ta tag i de riktig stora problemen med ojämställdhet som finns inom forskarvärlden?
 |
Jämställt schema med ämnesblandning!
|
Var det ett för futtigt problem för att ni ska lägga ner tid på det? Då säger jag såhär: om en inte ens orkar lägga 30 minuter på att räkna och lägga ett någorlunda jämställd forskardagsschema, hur ska en då nånsin kunna ta tag i de riktig stora problemen med ojämställdhet som finns inom forskarvärlden?
Ni skulle kunna höra av er och bjuda på kaffe. Men jag ser hellre att ni faktiskt erkänner att ni klantat er, och inser att det med ganska små medel går att ta steg mot ett mer jämställdhet Stockholms Universitet.
Med vänlig hälsning
Aula Magna 2016?
Uppdatering 2013-09-16
Det här är en riktig god kopp kaffe!
Sofia och Linda från SU:s kommunikationsavdelning kom förbi mitt arbetsrum med den strax före lunch i fredags. De jobbade då på ett nytt schema som bättre skulle spegla könsfördelningen på talarna. Hurra! Tack till alla som har delat och länkat och retweetat! Och vad kul att det lönar sig att tjata ibland.
torsdag 31 januari 2013
Jämställdhet! Sex! Klickfest!
Klickfest! Både sex och jämställdhet i rubriken!
DN skriver om en studie i American Sociologial Rewiev där jämställdhet i förhållanden (jämställdhet definierat som dela på hushållsarbetet) leder till mindre frekvent sex. Den är skrattretande lätt att dissa, vilket SVT gör här, gå och läs! (Jag började själv läsa studien men tröttnade när jag läste "men and women differ in their desire for sex", utan källa, oproblematiserat. Jag ska skriva på min avhandling istället!)
Innan vi kan ta studien som intäkt för huruvida FI:s gamla slogan stämmer eller ej, vill bara So Called Science påpeka att det är kvalitet och inte kvantitet som räknas.
DN skriver om en studie i American Sociologial Rewiev där jämställdhet i förhållanden (jämställdhet definierat som dela på hushållsarbetet) leder till mindre frekvent sex. Den är skrattretande lätt att dissa, vilket SVT gör här, gå och läs! (Jag började själv läsa studien men tröttnade när jag läste "men and women differ in their desire for sex", utan källa, oproblematiserat. Jag ska skriva på min avhandling istället!)
Innan vi kan ta studien som intäkt för huruvida FI:s gamla slogan stämmer eller ej, vill bara So Called Science påpeka att det är kvalitet och inte kvantitet som räknas.
onsdag 25 april 2012
På med foliehatten, P3 Nyhetsguiden
Det här var ju riktigt dåligt, P3 Nyhetsguiden. Man vill göra en så "granskning" av Gardasil (vaccin mot HPV-virus som orsakar livmoderhalscancer). Man citerar ett par icke namngivna amerikanska hemsidor om hur farligt Gardasil är. Man intervjuar en tjej som säger sig ha drabbats av biverkningar av vaccinet. Tjejen i reportaget citerar sin läkare som "träffat flera unga tjejer som fått biverkningar men inte själva satt det i samband med vaccinet". Man inser inte, eller glömmer att tala om, att ett samband i tid (Jaqueline i reportaget fick sina problem efter att ha tagit sprutorna) inte behöver vara ett orsakssamband.
Jag tycker absolut att det är bra att P3 Nyhetsguiden granskar ett nytt läkemedel som ges till väldigt många unga, men vad man helt verkar ha missat är att granska de som kommer med kritiken. Jag har inte kollat dessa icke namngivna amerikanska siter, men en av de största svenska anti-Gardsilsiterna (tänker absolut inte länka till den) är, när man läser den, helt klart skriven av någon som inte har alla hästarna i stallet. Borde inte P3 Nyhetsguiden även granska informationen där? På sidan påstås t ex att Gardasil innehåller kvicksilver, vilket inte stämmer. Och hur är det med alla de dödsfall som Gardasil påstås ha orsakat? En snabbkoll i listan ger vid handen att ett flertal är dödsfall med oklar orsak men som inträffat efter att den avlidna vaccinerats mot HPV-virus. Trovärdigheten känns sådär, tycker jag.
Dessutom känner det som att man glömmer bort att tala om varför kvinnor (och kanske män?) ska ta vaccinet över huvud taget. By the way, det skyddar mot virus som kan leda till dödliga cancerformer. Och det skyddar inte bara den som tar vaccinet utan hens framtida sexpartners också. Fantastiskt, eller hur? Man borde ska trycka en del på det också, så att de som står inför valet att vaccinera sig eller sin dotter kan ta ställning till saklig information istället för skrämselpropaganda.
En av programledarna/reportrarna är indignerad över att det inte ges information om alla möjliga biverkningar, även extremt ovanliga, till de som ska få vaccinet. Vad reportern inte verkar förstå att för extremt ovanliga biverkningar så är det också extremt svårt att säga om biverkningen beror på vaccinet eller att den som fått biverkningen fått en annan sjukdom vid ungefär samma tidpunkt. Det statistiska underlaget är helt enkelt för litet.
I kommentarsfältet till inslaget är signaturen Wenche Molhton upprörd över att man låter "flickor ta smällen" för ett vaccin som eventuellt inte är säkert, och att om det var män som skulle ta vaccin så... Kanske är det så, kanske inte. Men vad som gör mig upprörd är snarare när man inom vården, som i Jaquelines fall) skyller märkliga symptom på ett vaccin istället för att utreda hennes Parkinson-liknande symptom ordentligt. DET gör mig indignerad.
Jag tycker absolut att det är bra att P3 Nyhetsguiden granskar ett nytt läkemedel som ges till väldigt många unga, men vad man helt verkar ha missat är att granska de som kommer med kritiken. Jag har inte kollat dessa icke namngivna amerikanska siter, men en av de största svenska anti-Gardsilsiterna (tänker absolut inte länka till den) är, när man läser den, helt klart skriven av någon som inte har alla hästarna i stallet. Borde inte P3 Nyhetsguiden även granska informationen där? På sidan påstås t ex att Gardasil innehåller kvicksilver, vilket inte stämmer. Och hur är det med alla de dödsfall som Gardasil påstås ha orsakat? En snabbkoll i listan ger vid handen att ett flertal är dödsfall med oklar orsak men som inträffat efter att den avlidna vaccinerats mot HPV-virus. Trovärdigheten känns sådär, tycker jag.
Dessutom känner det som att man glömmer bort att tala om varför kvinnor (och kanske män?) ska ta vaccinet över huvud taget. By the way, det skyddar mot virus som kan leda till dödliga cancerformer. Och det skyddar inte bara den som tar vaccinet utan hens framtida sexpartners också. Fantastiskt, eller hur? Man borde ska trycka en del på det också, så att de som står inför valet att vaccinera sig eller sin dotter kan ta ställning till saklig information istället för skrämselpropaganda.
En av programledarna/reportrarna är indignerad över att det inte ges information om alla möjliga biverkningar, även extremt ovanliga, till de som ska få vaccinet. Vad reportern inte verkar förstå att för extremt ovanliga biverkningar så är det också extremt svårt att säga om biverkningen beror på vaccinet eller att den som fått biverkningen fått en annan sjukdom vid ungefär samma tidpunkt. Det statistiska underlaget är helt enkelt för litet.
I kommentarsfältet till inslaget är signaturen Wenche Molhton upprörd över att man låter "flickor ta smällen" för ett vaccin som eventuellt inte är säkert, och att om det var män som skulle ta vaccin så... Kanske är det så, kanske inte. Men vad som gör mig upprörd är snarare när man inom vården, som i Jaquelines fall) skyller märkliga symptom på ett vaccin istället för att utreda hennes Parkinson-liknande symptom ordentligt. DET gör mig indignerad.
tisdag 17 april 2012
Lyssna och gråt
Lyssnar på P1 om hur könsroller påverkar rekrytering och karriärmöjligheter på svenska universitet
och vissa saker luktar bra mycket 1800-tal, så tröttsamt att jag inte ens kan kommentera. Men det här med att forskaren är "en man som är fullständigt dedicerad till sitt arbete"...
Alltså, jag vet inte, men jag hoppas att det här är en generationsgrej, att de där professorerna är döende dinosaurier. Men jag vet också att det ibland förväntas av (både kvinnliga och manliga forskare) att man ska se detta som "en livsstil" (den google-skicklige kan hitta en kul intervju med Leif Lewin där han säger detta). Lycka till med att rekrytera unga, moderna människor, säger jag, och så upprätthålls det här systemet lite till.
Nån gång ska jag en text om hur det är att vara en trevlig men högst medioker doktorand i en miljö där alla andra är bäst. Till dess, lyssna och gråt.
och vissa saker luktar bra mycket 1800-tal, så tröttsamt att jag inte ens kan kommentera. Men det här med att forskaren är "en man som är fullständigt dedicerad till sitt arbete"...
Alltså, jag vet inte, men jag hoppas att det här är en generationsgrej, att de där professorerna är döende dinosaurier. Men jag vet också att det ibland förväntas av (både kvinnliga och manliga forskare) att man ska se detta som "en livsstil" (den google-skicklige kan hitta en kul intervju med Leif Lewin där han säger detta). Lycka till med att rekrytera unga, moderna människor, säger jag, och så upprätthålls det här systemet lite till.
Nån gång ska jag en text om hur det är att vara en trevlig men högst medioker doktorand i en miljö där alla andra är bäst. Till dess, lyssna och gråt.
torsdag 29 december 2011
Om forskningskvalitet, indragna anslag och dålig research
När jag läste att norska Forskningsrådet, (den norska motsvarigheten till Vetenskapsrådet) dragit in alla pengar till genusforskning, kanske på grund av att den sades ha låg kvalitet, tänke jag två saker:
För det första har Forskningsrådet har inte dragit tillbaka några utlovade forskningmedel, man har bara låtit bli att förlänga en satsning på just genusvetenskap som pågått sedan 1996.
För det andra har programmet inte avslutats för att norsk genusforskning har för låg kvalitet. Istället säger Divisjonsdirektør Anders Hanneborg från Forskningsrådet i Aftenposten att anledningen till att programmet inte förlängs är att genusforskarna hävdar sig väl i konkurrensen om de ordinarie anslagen ( om det är sant eller ej får någon gärna ta reda på). Kontentan är i alla fall att genusvetenskap anses vara ett väl etablerat forskningsområde där flera framstående forskare är verksamma.
För det tredje, och nu blir det riktigt spännande, ska all forskning som får medel från Forskningsrådet numera ta upp jämställdhets- och könsaspekter i sin ansökan, skriver den administrativa direktören Arvid Hallén på Forskningsrådets blogg.
För det fjärde förnekar Forskningsrådet att beslutet att inte förlänga programmet har med "Hjernevask"-debatten att göra. Om det är sant eller inte lämnar jag åt respektive sidors konspirationsteoretiker att tvista om. (Själv är jag bara övertygad om att det finns bra och dålig genusforskning, precis som det finns bra och dålig forskning inom fysik, spanska eller biostatistik).
Om de här missuppfattningarna sker med flit, om folk är överdrivet konspiratoriskt lagda, eller helt enkelt inte vet så mycket om hur forskningsanlag delas ut eller hur man mäter forskningskvalitet låter jag vara osagt. Nu har jag i alla fall rett ut det här en gång för alla.
(P.S. Jag är inte genusvetare, och har aldrig läst genusvetenskap. Anna T på Glitterfittorna gör ett bra jobb när hon i alla fall får mig att fatta vad genusvetenskap är och sysslar med. )
- Det låter konstigt, i alla fall för oss som vet lite om hur forskningsanslag delas ut
- Det är bäst att inte blogga om det här för att inte locka hit en armé av antigenustroll
För det första har Forskningsrådet har inte dragit tillbaka några utlovade forskningmedel, man har bara låtit bli att förlänga en satsning på just genusvetenskap som pågått sedan 1996.
För det andra har programmet inte avslutats för att norsk genusforskning har för låg kvalitet. Istället säger Divisjonsdirektør Anders Hanneborg från Forskningsrådet i Aftenposten att anledningen till att programmet inte förlängs är att genusforskarna hävdar sig väl i konkurrensen om de ordinarie anslagen ( om det är sant eller ej får någon gärna ta reda på). Kontentan är i alla fall att genusvetenskap anses vara ett väl etablerat forskningsområde där flera framstående forskare är verksamma.
För det tredje, och nu blir det riktigt spännande, ska all forskning som får medel från Forskningsrådet numera ta upp jämställdhets- och könsaspekter i sin ansökan, skriver den administrativa direktören Arvid Hallén på Forskningsrådets blogg.
För det fjärde förnekar Forskningsrådet att beslutet att inte förlänga programmet har med "Hjernevask"-debatten att göra. Om det är sant eller inte lämnar jag åt respektive sidors konspirationsteoretiker att tvista om. (Själv är jag bara övertygad om att det finns bra och dålig genusforskning, precis som det finns bra och dålig forskning inom fysik, spanska eller biostatistik).
Om de här missuppfattningarna sker med flit, om folk är överdrivet konspiratoriskt lagda, eller helt enkelt inte vet så mycket om hur forskningsanlag delas ut eller hur man mäter forskningskvalitet låter jag vara osagt. Nu har jag i alla fall rett ut det här en gång för alla.
(P.S. Jag är inte genusvetare, och har aldrig läst genusvetenskap. Anna T på Glitterfittorna gör ett bra jobb när hon i alla fall får mig att fatta vad genusvetenskap är och sysslar med. )
torsdag 27 oktober 2011
Selektionsbias - ett svårt ord?
"Varannan ung kvinna vill bli hemmafru", får jag höra i SVT:s nyheter. Enligt en enkät genomförd bland drygt 67 000 medlemmarna på siten familjeliv.se, varav runt 10 000 svarade, sade sig runt hälften av de tillfrågade kvinnorna vilja vilja bli hemmafruar. Den största andelen som sade sig vilja bli hemmafruar var kvinnorna i åldersgruppen 18-29 år, där hela 53% sade sig vilja vara hemma med barnen på heltid.
Men stopp och belägg! Det måste sannerligen vara nyhetstorka när en sådan här taffligt genomförd undersökning når nyhetsplats. Till att börja med: är de 10 000 svarande representativa för de 67 000 medlemmarna? Och är sedan de kvinnliga, 18-29 år gamla medlemmarna på Familjeliv verkligen representativa för alla Sveriges "unga kvinnor"? Utan att sätta igång att raljera över siten i fråga eller dess medlmmar (siten har bland annat kallats "ett Flashback för småbarnsmammor") tillåter jag mig att säga att så knappast är fallet. Antagligen är motsvarande demografiska grupper utan barn gravt underrepresenterade bland medlemmarna på en familjesite. Dessutom är det inte orimligt att anta att de som funderat över möjligheten att stanna hemma (med eller utan barna) är mer benägna att svara på en enkät gällande hemmafruskap. Selektionsbias, kallas det när en viss grupp är mer benägna än genomsnittet att svara på en enkät. Det är ett krångligt ord, men visst får man lära sig det på journalistutbildningen?
Nästa sak man måste fundera över är hur frågan i enkäten är ställd. Kommer den presumtiva hemmafrun få några ekonomiska konsekvenser av att inte arbeta, exempelvis försämrad ekonomi (men även saker som pension, att vara ekonmiskt beroende av sin partner...)? Om frågan är ställd som om det det inte fanns några konsekvenser alls, skulle inte ganska många, såväl män som kvinnor, svara ja på frågan om de inte skulle vilja slippa jobba och istället syssla med... tja, vad de nu gör på fritiden? Jag skulle tycka det var en rätt bra deal.
Nä, den här undersökningen har inte stort mycket trovärdighet än "dagens fråga" på Aftonbladet, och det är uselt av SVT (och några andra medier) att inte inse det.
Läs också Tanja Suhinina om hemmafruskap och önsketänkande.
Men stopp och belägg! Det måste sannerligen vara nyhetstorka när en sådan här taffligt genomförd undersökning når nyhetsplats. Till att börja med: är de 10 000 svarande representativa för de 67 000 medlemmarna? Och är sedan de kvinnliga, 18-29 år gamla medlemmarna på Familjeliv verkligen representativa för alla Sveriges "unga kvinnor"? Utan att sätta igång att raljera över siten i fråga eller dess medlmmar (siten har bland annat kallats "ett Flashback för småbarnsmammor") tillåter jag mig att säga att så knappast är fallet. Antagligen är motsvarande demografiska grupper utan barn gravt underrepresenterade bland medlemmarna på en familjesite. Dessutom är det inte orimligt att anta att de som funderat över möjligheten att stanna hemma (med eller utan barna) är mer benägna att svara på en enkät gällande hemmafruskap. Selektionsbias, kallas det när en viss grupp är mer benägna än genomsnittet att svara på en enkät. Det är ett krångligt ord, men visst får man lära sig det på journalistutbildningen?
Nästa sak man måste fundera över är hur frågan i enkäten är ställd. Kommer den presumtiva hemmafrun få några ekonomiska konsekvenser av att inte arbeta, exempelvis försämrad ekonomi (men även saker som pension, att vara ekonmiskt beroende av sin partner...)? Om frågan är ställd som om det det inte fanns några konsekvenser alls, skulle inte ganska många, såväl män som kvinnor, svara ja på frågan om de inte skulle vilja slippa jobba och istället syssla med... tja, vad de nu gör på fritiden? Jag skulle tycka det var en rätt bra deal.
Nä, den här undersökningen har inte stort mycket trovärdighet än "dagens fråga" på Aftonbladet, och det är uselt av SVT (och några andra medier) att inte inse det.
Läs också Tanja Suhinina om hemmafruskap och önsketänkande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)