Someone is wrong on the internet (men använd ändå tandtråd)

Nu har Cecilia Blankens har, på fullaste allvar, fått för sig att användande av tandtråd förebygger hjärt- kärlsjukdomar, och i kommentarsfältet tävlar i fantasifulla kommentarer om hur detta egentligen hänger ihop ("Min morbror som är veterinär" osv...)  

Men som vanligt är det god ekonomi  och hög utbildning som skyddar mot allt otyg, eftersom denna grupp har bättre förutsättningar än alla andra att ta hand om sin hälsa och sina tänder. Sen ska man såklart använda tandtråd ändå, men inte för att sänka blodtrycket.  

Detta var så dumt att jag nästan missade parceremonin i PH för att blogga detta. Och då inser ni hur upprörd jag blir!

Are you coming to watch some dokusåpa?

(Via Bloggkommentatorerna där det också finns fantasifulla förklaringar, men jag orkar inte tänka igenom LCHF-implikationerna idag.)

Agnes Wold sommarpratar!

Ni har väl inte missat att So Called Science-favoriten Agnes Wold sommarpratade igår? Jo, jag hade det men har tagit igen. Lyssna och bli en lite mindre livrädd småbarnsförälder!

So Called Science skulle kanske börja producera samlarkort?

Tjocka magar (på jobbet och i stan)

Jag läser i DN att barnfetma minskar i Stockholm. Eftersom barnfetma framför allt är en klassfråga så skulle man kunna misstänka att detta beror på stigande bopriser mer än något annat.  (Via Emma Frans). Och eftersom minskningen framför allt gällde flickor så vore det intressant att följa upp detta med att se om ätstörningar ökar om sådär 5-10 år.

Nu ska So Called Science svara på sitt allra första läsarbrev:

Hej So Called Science!

Jag är en medelålders man som arbetar inom den akademiska världen. Jag misstänker att min kollega är gravid. Hur bör jag hantera detta?

Med vänlig hälsning,

Inte PhD i social skills

Hej Inte PhD, och tack för din fråga. Hur du ska hantera situationen med din kanske-gravida kollega beror väldigt mycket på vilken yrkesmässig relation ni har, och vad det är som får dig att misstänka att hon är gravid.

Vi börjar med att reda ut huruvida din kollegas eventuella graviditet är din business över huvud taget. Är du hennes chef eller mycket nära medarbetare? Om ja så måste hon anmäla att hon vill vara föräldraledig senast två månader i förväg (lokala undantag kan förkomma, kolla vad som gäller på din arbetsplats), och du kommer i och med detta få reda på vad som gäller. Om nej så är det, formellt sett, inte din business. 

Okej, men jag vill ju bara vara trevlig? 

Trevlig är bra, men här krävs fingertoppskänsla! Till att börja med: Vad har du för anledning att tro att hon går i väntans tider? Låt oss undersöka några olika scenarion.

1. Du har egentligen ingen anledning alls att tro att hon är gravid, mer än att hon är i (vad du tycker) lämplig ålder/nyligen gift sig/nyligen köpt hus eller större lägenhet/haft ett (hetero)förhållande ganska länge.

Här är det lätt att ge råd, för det du ska göra är EXAKT INGENTING! Hon kanske inte kan få barn, eller inte vill ha barn, eller det där långa heteroförhållandet kanske knakar i fogarna. Hur som helst, barn eller ej är en mycket personlig fråga så även om du i ditt stilla sinne kan spekulera hur mycket du vill så kniper du käft om det. Det är inte din business. 

2. Hon ser lite rundare ut och klappar sig själv på magen ibland. 

Ååååh, detta är helt klart den knivigaste situationen, här gäller det verkligen att ta det säkra före det osäkra för att inte bli känd som hen som kallar kvinnor tjock. Bäst och säkrast är att vänta tills hon själv säger något. Men du är rädd för att du inte är in the loop och missat det officiella tillkännagivandet? Detta är i sig ett tecken på att du inte är tillräckligt trevlig mot dina (yngre, kvinnliga) kollegor och du bör fråga dig själv varför just graviditeter är så viktigt att hålla koll på eftersom du inte bryr dig om dem i övrigt. Men okej, du vill bara vara bombsäker innan du gratulerar? Dubbelkolla med någon av hennes kompisar vid kaffeautomaten. Har du fel får du fortfarande skämmas men du det är helt klart mindre awkward än om du frågat henne direkt. 

3. Magen är jättestor, bebisen kommer kanske vilken dag som helst!
Åh nej, du missade din que för att säga grattis! Stackars dig! Då får du helt enkelt ropa "Vad tjock du har blivit!" efter henne i korridoren. Nej, det ska du såklart  INTE göra! Det är ALDRIG okej att kommentera sina kollegors kroppar, och gravida kollegor är inget undantag. Säg bara när du ser henne "Grattis! När är det dags?!". Ja, det är en klyscha. FÖR ATT DEN FUNKAR. Om du vill kan du fråga lite artigt om när/hur hon ska vara ledig, om de vet om de är en pojke eller flicka eller något annat småpratigt. Ja, hon har svarat på det hundra gånger förut men sannolikheten att hon tar illa upp är i alla fall obefintlig. 
Men jag vill ju säga något kul, och personligt?
Nej, bara.... Nej. Gör det inte. (Se scenario 2).


Summa summarum: bloggen lever fortfarande men uppdateringsfrekvensen kanske blir lite si och så. Jag har en alldeles egen facepalmande baby att underhålla.

Inga hälsogarantier, bara garanterat gott

Forskningen slår hål på rödvinsmyt, skriver Dagens Nyheter. Studien gäller i alla fall antioxidanten resveratrol, som trots att den visat sig förebygga hjärt-kärlproblem i djurförsök inte kunnat visas göra detsamma för människor. Tidigare hade artikeln den skojiga underrubriken "Rödvinskonsumtion inga garantier för hälsan" (eller något i den stilen), vilket ju snarast faller under kategorin självklarheter, men det var ju ändå synd om alla som rättfärdigat sitt pimplande med att det är bra för hjärtat.

Tyvärr för alla som enbart klunkat rödvin av hälsoskäl och nu står redo för nästa utmaning så kan jag meddela att några garantier för ett långt och friskt liv aldrig kan lämnas. Det finns alltid en risk att just dina gener har en olycklig mutation, för att inte tala om riskerna för flygcrasher och bilolyckor. Ta en istället lite rödvin som tröst, det är fortfarande gott!

Inget knark under graviditeten - din unge kan bli homo

Jag orkar nästan inte kommentera denna artikel i DN, för det är så dumt, men eftersom jag är personligt berörd av detta, samt att man prickar in ungefär alla mina käpphästar i vetenskapsjournalistiken så känner jag mig manad:

Att saker som den gravida kvinnan gör kan påverka fostret är ju knappast nyheter för någon. Men jag känner mig djup tveksam till en "studie" (eller är det en bok? eller är det Dick Swaabs samlade kunskap?) där man verkar ha visat att lite vad som helst som morsan gör an påverka ungen lite hur som helst. Tar du amfetamin? Då blir ungen korkad (och kanske gay, om det är en flicka)! Stressar du? Då blir barnet homo! ("Ingen risk för Shorty då", säger barnafadern, "du är ju så lat."). Lever du i en stad? Då blir ungen autistisk!

Det låter lite som att man har mätt lite vad som helst som blivande mödrar kan tänkas göra och som vi vet är dåligt för människor, och mätt utfallet på lite vad som helst som kan mätas på avkomman. Fakta: om det görs 100 mätningar på lite vad som helst, så kommer några procent av dem visa statistiskt signifikanta resultat. Det är inte trolleri, det är sannolikhetsteori.

Sedan har vi alla roliga exempel på ihopblandning och selektion, kanske är det de redan inte-så-smarta som tar amfetamin och/eller röker under graviditeten (obs, på gruppnivå!)? Kanske är det de välutbildade som bor i städer och vars barn har högre sannolikhet för autism? (Har referens på detta, men hittar inte just nu). Det enda som det verkar finnas bakomliggande förklaringar till är  yngre bröder i en syskonskara med flera pojkar är homosexuella i större utsträckning än andra (6-13% sannolikhet, om vi utgår från att det är 5-10% i hela befolkningen.) Fast det är inte Dick Swaabs resultat.

Och som vanligt är det inte killen som skriver i DN som har läst studien/boken/vad det nu är. Han har bara läst en artikel i The Telegraph, skriven av någon som läst en artikel i Sunday Times.

Jag tror den enda vettiga slutsatsen är att en alltid kan skylla på mamma.

Att upplysa om fertilitet utan att gå på styltor

Åh, här har vi ett återkommande ämne i pressen: att förfasa sig över hur gamla barnaföderskorna är nu för tiden, för 40 år sedan var förstagångmammorna 26 och nu är de nästan 30.... Siffrorna är rätt, men jämförelsen är orättvis: för just 40 år sedan, alltså på 70-talet, så var barnaföderskorna ovanligt unga. Detta visades förtjänstfullt av SCB i mars förra året.

Det mest irriterande med dagens artikel i DN är att den citerar samma artikel från SCB som jag länkat ovan, men glömmer att ta med det viktigaste diagrammet, så här får ni det:

Av figuren ovan framgår alltså att barnaföderskorna inte är så gamla nu för tiden, men att det för 40 år sedan var ovanligt unga. Att säga att barnaföderskorna är så gamla nu för tiden är alltså ungefär lika smart som att säga att alla människor är så långa nu för tiden, och jämföra med den där dagen då du gick på styltor. Kom igen nu, detta lärde ni er på metodkursen, oavsett vad ni läste! (Jag hoppas verkligen att detta är journalistens vinkel, för professorn borde verkligen veta bättre).

Förstå mig rätt nu, jag tycker det är bra att man pratar om fertilitet och ofrivllig barnlöshet (och frivillig barnfrihet!), att svårigheter att få barn inte ska vara något skämmigt eller hysch-hysch, att folk lär sig att "och när ska ni skaffa barn då?" inte är lämpligt att fråga andra än sina närmaste vänner. Men det ska inte göras med skrämselpropaganda om biologiska klockor och referenser hur det var "förr i tiden", för det är helt enkelt inte sant. För den faktatörstande rekommenderas en dansk studie från förra året som gör mycket klart att ålder är en faktor för fertilitet på gruppnivå, men på individnivå spelar andra faktorer en minst lika stor roll.

Dags för nya scoop, hälsoredaktionen!

Varning för godis! - eller hur man torterar data tills den erkänner

Rubriken är rätt, men sen blir det fel ändå. Viss mat kopplad till depression, skriver SvD, och Vetenskapsnyheterna i P1 (eller är det vanliga nyheterna?) rapporterar att margarin, smågodis och rött kött är kopplat till depression. Fullt rimligt, tänker jag. Den som är deprimerad orkar sällan fixa ekologiska långkok med lågt GI.

Sedan lyckas man, oklart hur, få det till att det är maten som orsakar depressionen. Eller, det verkar finnas nån sorts idé att maten driver inflammation som i sin tur driver depression. Huruvida det är rimligt får medicinare bedöma, men sist man skulle bota depression genom att bota inflammation var det ju inte riktigt så  enkelt. Framför allt undrar jag hur man kan vara så säker på att inflammationen  driver depressionen och inte tvärt om. Men kausalitet är ju aldrig viktigare än ett fett pressmeddelande som i sin tur ger göttig mediauppmärksamhet.

Men även den som bara ville fastställa att sambandet finns så är ute på hal is. Ett starkt samband hittades nämligen bara om man jämförde den femtedelen som åt "sämst" med den femtedel som åt "bäst". Min handledare kallar det för att "massera" sin data lite, tills den visar nåt intressant. De som är mindre diplomatiska kallar det för att tortera data tills den erkänner*.

Martin Ingvar uttalar sig i P1 och låter väldigt positiv till studien. Jag tror inte, eller vill inte tro, att en senior och uppburen forskare som Martin Ingvar inte vet skillnad på kausalitet och korrelation, och att det bara är P1 som klippt hans citat så att det låter som att  han inte vet det. I slutet av reportaget säger han nämligen att kost, likväl som depression, är kopplat till ekonomi och sociala faktorer "och för den gruppen räcker det inte att ändra kosten". Fortfarande inga quick fixar alltså. Vilken överraskning!

*Citatet "If you torture the data enough, nature will always confess" tillskrivs Nobelpristagaren Ronald Coase.

Update: Även DN hänger på, och missuppfattar redan i rubriken.

Vanliga värktabletter som ges med dropp

Har ju egentligen tagit bloggpaus men nu skriver DN och SVT så dumt att jag bara måste....

"Vanliga värktabletter"  hjälper mot depression, skriver man, och hänvisar till en studie där vissa patienter med svårbehandlad depression blir hjälpta av det anti-reumatiska läkemedlet  infliximab. Resultaten verkar rimliga på många vis, men skribenterna ovan har helt missat att  infliximab, eller Remicaid som det patenterade läkemedlet heter, administreras (läkemedelsspråk för hur man får in substanser i kroppen)  intravenöst. Med dropp, alltså. Inte så vanliga värktabletter. Detta hade man lätt kunnat ta reda på med hjälp av google.

Sedan kan vi lägga till att antireumatiska läkemedel inte är några "värktabletter", utan väldigt specifika substanser som verkar mot vissa proteiner som personer med auto-immuna sjukdomar har för mycket av (och som kan ha ett samband med svårbehandlade depressioner). Så att Alvedon skulle hjälpa mot depression, som DN och SVT antyder, har ungefär lika mycket substans som det där memet som påstod att bruna bananer skyddar mot cancer.  (Ett "resultat" som för övrigt också involverade TNF, precis som det ovan beskrivna. Går man varvet runt i dumhet kan vi få det till att bruna bananer gör dig deprimerad!)


Uppdatering: SVT har nu ändrat sin text (men värktabletter står kvar i en underrubrik. Slarv?Uppdatering 2: Även DN har förtydligat sin text.

Nya hälsomått, samma problem

DN skriver idag om den engelske matematikern Nick Trefethen som föreslår ett nytt BMI-mått: istället för den intjatade formlen BMI=v/l^2 (vikten delat med längden i kvadrat) ska man räkna BMI=(v*1.3)/l^2.5. Forskaren i fråga verkar vara mycket medveten om problemen, och även missbruket av den "gamla" formeln: det är ofta frestande att hitta på ett exakt, kvalitativt mått på komplexa saker som ekonomi eller hälsa. Varför detta skulle vara bättre förstår jag inte, för den här formeln säger fortfarande inget om rökning, träning, matvanor och så vidare och torde alltså vara ett precis lika dåligt mått på hälsa (på individnivå), som andra kvalitativa mått.

Jag blir också fundersam över hur matematikern i fråga tycks ha kommit fram till sina nya siffror: de passar helt enkelt data bättre, skriver han här. Det vill säga, han har en massa observationer för längd och vikt och försöker hitta en formel som beskriver sambandet mellan dessa bättre än v/l^2.  Jag skulle säga att det inte finns något som helst stöd för att det här måttet är giltigt utanför Trefethens stickprov. Min handledare skulle säga att det "bara är plågsamma försök med data".

Jag undrar också när DN:s årliga nyårs-komma i form-satsning ska handla om en "smal" person som behöver bygga lite muskler och dra ner på ölandet. Det skulle vara ett välkommet nyanserande av vad som är "hälsosamt".

Fyra nyanser av cola light

Lightläsk kopplas till depression skriver DN, i ett ovanligt nyanserat referat av en studie som ska presenteras vid en stor kongress för neurologer. Personer som dricker lightläsk är kanske oftare överviktiga och övervikt och depression är i sin tur länkade. Själv tror jag tvärt om, att lighläskdrickarna är hälsohetsare som mår dåligt över konsumtion av godsaker och/eller brist på träning. Om jag har belägg för det? Nä, spekulerar bara.

Och gör man sin läxa och följer länken till BBC News refereras samma studie som att samma koppling ifrågasätts samma koppling på ungefär samma grunder som får kopplingen att framstå som rimlig i DN (bland annat så ingår bara personer 40+ i studien). Det största anledningen till att hälla ut Cola Zero är alltså fortfarande att den smakar äckligt.

Signifikant choklad och annat smarrigt

Publiceringsbias kallas det inom forskarvärlden, det faktum att studier som visar signifikanta resultat blir publicerade i mycket högre utsträckning, än studier där man inte kan dra någon säker slutsats. Till vetenskapsjournalistikens område kan vi foga termen gotte-publiceringsbias: fenomenet att om något riktigt smarrigt (och med tvivelaktigt näringsinnehåll) visar sig vara nyttigt för dig, så kommer studien få stort genomslag i media.

Veckans fall av gotte-publiceringsbias står DN för, när man deklarerar att konsumtion av choklad skyddar mot stroke. Och Ekot går steget längre: Nu är choklad medicin mot stroke! (Nobelpris nästa?). Studien avser 37 000 svenska män som bland annat svarat på frågor om kostvanor och som sedan följts upp i olika register under en tioårsperiod. Studien visar att  de män som åt ca en halv chokladkaka i veckan drabbades av stroke i mindre utsträckning än de övriga.

Innan vi alla börjar bunkra Marabou-kakor kan vi tänka på några saker. I DN-artikeln säger forskaren aldrig att chokladen faktiskt skyddar mot stroke, bara att man har hittat ett samband. Det hindrar dock inte DN:s redigerare att sätta en rubrik som om det vore ett orsakssamband. Vad vi inte kan veta är om det faktiskt är chokladen som skyddar eller om det är så att de män som tycker om choklad också har andra egenskaper gemensamt, som inte fångas upp i frågeformläret. Eller kan det finnas en gen som gör att chokladhatare oftare får stroke?

Nästa gnäll jag har kan vara jobbigt att läsa om tycker att sannolikhetsteori är rena grekiskan, men bear with me: om man samlar in massor med data om en stor grupp människor, tänk dig minst 15 000 pers och ett formlär med minst 100 frågor om kosten. Sedan kommer vi på att vi vill kolla om kosten har ett samband med en variabel vi är intresserade av exempelvis att drabbas av stroke eller att få fortkörningsböter. Vi matar in allt i datorn och hurra! visst fick vi några p-värden på under 5%. Tonfiskätarna åker inte fast för fortkörning alls lika ofta som icks-tonfiskätarna. (Obs, detta exempel hittade jag just på!)  Problemet är bara det att det om vi samlar in 100 variabler som alla inte har samband med den variabel vi vill mäta, så kommer vi, rent sannolikhetsteoretiskt, att hitta ett antal samband ändå, som bara beror på slumpen. I genomsnittsfallet kommer just 5% av variablerna vara signifikanta, eftersom det var just den gränsen vi satte upp.

Det här är ett populärt sätt att bedriva forskning, och den har sina poänger, men man måste vara försiktig med resultatet. Verkar det rimligt att tonfiskätning skyddar mot fortkörning? Finns det tidigare forskning som tyder på att detta samband finns, eller är det en av de förväntade fem procenten? I just chokladfallet finns det tidigare studier som tyder på att resultatet inte är nonsens, men det det kan vara värt att tänka på, nästa gång media talar om att du får dricka (nästan) hur mycket rödvin du vill. Eller kaffe. Eller....

(Samma studie refereras i SvD här.)

(Jag kommer fortfarande inte år Neurology från jobbet, (och inte ni heller), men ett abstract till den kommande publiceringen finns här.)

Fetma, förvirring och viskleken i vetenskapsrapporteringen

Fetma kan göra dig dum, påstår DN, som hänvisar till ett reportage i BBC News, som i sin tur berättar om en studie som visar ett samband mellan viktuppgång och försämrad kognitiv förmåga, som enligt DN är språklig förmåga, minne, orientering i tid och rum, med mera. Till att börja med blir jag irriterad, för den här typen av samband brukar inte hålla när man kontrollerar för utbildning, yrke, bostadsort, inkomst och så vidare: övervikt är vanligare bland lågutbildade, och en inte så vild gissning är att lågutbildade som inte tränar sin kognitiva förmåga på fritiden helt enkelt blir dummare. (Jag blir själv ganska korkad bara under semestern).

När jag sedan läser vidare på BBC:s site får jag reda på att de 6000 studiedeltagarna alla är "civil service workers", vilket ungefär är byråkrater i statlig sektor, och alltså kan antas ha liknande utbildning och arbetsplatser. Vi kan alltså vara lite säkrare på studien mäter det den säger sig mäta (sambandet mellan fetma och försämrad kognitiv förmåga) och inte bara mäter olika saker som i sin tur mest beror av socioekonomiska faktorer. Hade man fått med det i DN hade texten där framstått som betydligt seriösare. Nu framstår det bara som att man inte kan/vill/ids sätta sig in i rapporteringen från den medicinska/vetenskapliga fronten och istället bara upprepar valda delar av det andra skriver om, som i sin tur (kanske) har läst artikeln eller intervjuat forskaren.. Det ursprungliga resultatet förenklas eller förvrängs lite i varje led och precis som i viskleken kan budskapet ha blivit ett annat i det sista ledet.

Tyvärr missar DN (som vanligt) skillnaden mellan samband och orsakssamband. Är det verkligen så att fetma orsakar den nedsatta kognitiva förmågan? Kan det vara så att nedsatt kognitiv förmåga orsakar fetma? Man nämner genetiska faktorer i förbifarten, vilket ju i sig alltså inte ger stöd för ett orsakssamband åt varken det ena eller det andra hållet, utan snarare att bägge (delvis) har andra orsaker. Det vore bättre om man förklarade det, istället för vad kognition betyder.

Uppdatering: Både DN och BBC gör det mycket svårt att hitta den faktiska artikeln, eftersom personen som uttalar sig inte är författare till artiklen i fråga. När den dyker upp visar det sig att mitt lärosäte inte tycker att vi behöver Neurology, så jag får bara läsa ett abstarct (förlåt svengelskan!). Det jag läser där gör mig ännu mer förvirrad, för det är inte de överviktiga/feta vars kognitiva förmåga försämras mest, utan de som både är feta och har olika metaboliska avvikelser. Dessutom är hela studien baserad på jämförelse av medelvärden för hela gruppen, inte för individer, vilket inte heller stärker att det rör sig om ett orsakssamband. Detta påstås inte heller i studien. Baxläxa på vetenskapsavdelningen alltså.

Uppdatering2: Precis när jag ska till att posta Uppdatering 1 levererar mitt twitterflöde en artikel baserad på samma kohort som visar att social ojämlikhet delvis kan förklara ökad risk för diabetes. Kanske var min första tanke om socioekonomiska faktorer inte så dum ändå.

Gravidpekpinne blir fuling i The Guardian

Jag brukar bara ta upp inslag knasig rapportering om vetenskap i svenska media, men denna artikel i The Guardian är ändå intressant, eftersom någon (forskargruppen och/eller journalisten) tar till ett riktigt fult knep:
En forskargrupp vid University of Chicago har visat att gravida som jobbar efter åttonde graviditetsmånaden föder barn som väger i genomsnitt 230 gram mindre, jämfört med de som slutar arbeta i månad sex till åtta (och låg födelsevikt förknippas i sin tur med förhöjda risker för andra problem och sjukdomar). Så långt allt väl, men rubriken? Journalisten och/eller forskargruppen jämställer arbete efter åttonde graviditesmånaden med rökning under graviditeten, enbart baserat på att den genomsnittliga födelsevikten är ungefär lika i de båda grupperna. Jag är inte läkare eller barnmorska, eller expert på konsekvenser av tobaksrökning men är ganska säker på att det finns fler, och troligtvis värre, problem som kan uppstå om den gravida kvinnan röker. (Jag tolkar Vårdguidens info som att jag har rätt).

Det som görs här är kanske bara dålig journalistik, men det är också en fuling: genom att koppla ihop sitt resultat om att något (att modern arbetar långt in i graviditeten) är dåligt, och säga att det är lika illa som något alla är överens om är jättedåligt (rökning under graviditeten) så får man troligtvis rejält mycket större genomslag i media, än om man "bara" har resultatet att arbete sent i graviditeten ökar risken för låg födelsevikt (vilket ju i sig är ett intressant resultat).

Konsekvenser av detta: 1) Mödrar som vill/måste arbeta sent i graviditeten stressar upp sig onödigt mycket i tron att arbetandet är lika illa som rökning. 2) Rökning under graviditeten bagatelliseras med resonemanget att "allt är så farligt nu för tiden, till och med att jobba". Dåliga saker både och. Är det värt det för några fler klick i The Guardian?

(Tips från @MFahlen).

Bögar som blodgivare och statistisk diskriminering

Centerpartiets Annie Lööf förslår att de speciella karensregler som gäller när män som har sex med män vill donera blod ska slopas. Istället för att de , som nu, inte får ha haft sex med en man på ett år, ska samma regler gälla som för alla, dvs att en blodgivare inte får ha haft en ny sexpartner de senaste tre månaderna. Man ska istället fokusera på blodgivarens individuella riskbetende.

Intressant nog så är RFSL emot förslaget och tycker de nuvarande reglerna behövs, eftersom en betydligt större andel av män som har sex med män är bärare, jämfört med hela befolkningen: knappt 5% smittade mot 0,06% i hela befolkningen (om jag räknat rätt, baserat på dessa siffror) Detta anses tillräckligt för att motivera statistisk diskriminering av män som har sex med män som blodgivare (men att det är bra om förslaget öppnar för diskussion om hiv-prevention).

Jag är emot statistisk diskriminering, men i det här fallet är det en väldigt svår fråga. Även om mannen som har sex med män sedan lång tid tillbaka endast har sex med en man så finns det aldrig någon 100% garanti att den blodgivande mannens partner är lika monogam. Utöver den högre sannolikheten att den otrogna partnerns parner är hiv-smittad så  sprids hiv-virus lättare vid vissa typer av sex (läs:analsex). Med andra ord är det större risk att en man som har sex med män blivit smittat av sin otrogna partner, utan att veta om det, jämfört med heterosexuella (givet att män som har sex med män är lika benägna att mörka otroghet som heteros).
I slutänden måste man komma ihåg vad reglerna kring blodgivning är till för. Det finns andra grupper som också är förhindrade att lämna blod, exempelvis personer har bott längre perioder i vissa länder, helt enkelt för att risken är för stor att deras blod skadar mottagaren. Det handlar inte om allas lika värde, det handlar om att inte utsätta svårt sjuka eller svårt skadade människor för risker.

(Ja, jag fattar att det inte handlar om "rätten" till den altruistiska handlingen att ge blod, utan om bilden av att män som har sex med män per definition är promiskuösa och benägna till sexuellt riskbeteende, men då kan vi väl prata om det istället? /En som inte heller får lämna blod)

Tillägg: Hanne Kjöller tycker ungegfär som jag, fast är lite mindre pryd.

Övervikt och sommarvikarier

Jag undrar om sommarvikaren som knåpade ihop denna notis  tittade ut genom fönstret innan hen klickade på skicka-knappen. Hälften av alla män och 60 % av alla kvinnor har BMI över 30 och är alltså feta? Nu kanske stockholmarna är mindre feta en riksgenomsnittet men visst skulle skribenten se alla dessa feta människor nån gång ibland, kanske? Inte? Kan ju bero på att rapporten som åsyftas gäller diabetiker. Men det är ju detaljer, när det är så kul att sätta igång hälsolarmet.

Tillägg: Nu är notisen rättad, men rätt så svår att förstå i alla fall.

Talar råttor i mobiltelefon?

Jag läser i DN att nya studier visar att råttungar som utsatts för mobiltelefonstrålning under fosterstadiet får betendestörningar (i högre utsträckning än andra råttungar), såsom hyperaktivitet och ångest. Man passar även på att intervjua två människor i väntans tider om deras mobilanvändning och eventuella räddsla för strålning. Jag undrar lite hur man vet att en råtta har ångest och gillar generellt inte när man sätter likheter mellan rått- och människobeteende. Jag ska dock inte dissa studien vidare, förutom att gnälla lite om att människor sällan talar i mobil nio månader i sträck.

I DN:s artikel citeras sedan en forskarna bakom studien som  att detta nya fynd kanske kan förklara de senaste årens ökning av betendestörnignar. Vilket är nästan komiskt, för ett mycket liknade exempel brukar vara med på en grunskurs i vetenskapsteori när man tar upp att korrelation inte innebär kausalitet, nämligen den om sambandet mellan radiolicenser och intagningar på mentalsjukhus. Gå om den kursen alltså, och återkom.

Bilden nyanseras något av Maria Feychting, professor och epidemiolog på Karolinska institutet, som säger att en del studier har visat på liknande resultat för människor, men också ger en rad andra förklaringsmodeller, exempelvis genetiska. Bra där! Ni kanske skulle ha frågat henne innan ni skrämde upp två random gravida, DN/TT?

Gladare av grönsaker?

Amanda gjorde mig uppmärksam på ett spännande resultat, presenterat i DN: Vegetarisk kosthållning gör dig lugnare och gladare. Resultatet visar att en grupp köttätare (allätare), som under två veckor fick testa vegetarisk kost upplevde sig själva som gladare och mindre stressade jämfört med kontrollgrupper som åt som vanligt eller en diet med fisk 3-4 gånger i veckan.

Kan detta stämma? I gymnasiet var det ju pandorna som åt vegomat, och de (vi) var aldrig några muntergökar. Ja, menar forskarna bakom studien, eftersom kött innehåller höga halter av arakidonsyra (AA, fråga inte mig vad det är för något) som kan ge ökad hjärtfrekvens och humörsvängningar. Mindre köttintag, och därmed mindre intag av AA, tycks ge bättre humör.

Dock får man inte glömma placeboeffekten (nej, inte den som pandorna körde med). Kanske är det så att de som äter den vegetariska dieten förväntar sig att de ska må bättre, och därför också gör det? Det är av naturliga skäl svårt att göra blindstudier (och dubbelblinda studier) av kostexperiment, så det är alltid svårt, för att inte omöjligt, att bortse från placeboeffekten här (plats för diss av lchf).

Studien omfattar också bara 39 personer, och det framgår ingenstans hur dessa 39 har utvalts. Gissningsvis är det 39 hälsomedvetna personer som kan tänka sig att testa olika dieter. För att dra starkare slutsatser skulle experimentet behöva upprepas med ett större antal deltagare och då kommer nästa problem in: med fler försökspersoner ökar sannolikheten att få med ett gäng som absolut inte vill testa att käka kaninmat och som kommer uppleva att deras humör blir sämre när de inte får sin biff, (Även risk för att de tror att de ska må sämre och därmed gör det, nocebo-effekt) och därmed uteblir resultatet. Och tänk hur ledsna vegetarianerna blir, som måste äta kött i två veckor!).

Studien finns att läsa i sin helhet här.

(Stenhårda vegos:)

DN och farliga Facebook. Igen.

Man skulle kunna tro att jag hakat upp mig, men det är faktiskt DN som för femtielfte gången tar upp "farorna" med Facebook. Enligt en studie av 1000 svenska Facebook-användare, genomförd av Högskolan i Skövde, tillbringar låginkomsttagare och lågutbildade mer tid på Facebook än andra genomsnittet och att särksillt kvinnor mår sämre ju mer tid de är inloggade.

Men om igen nu, DN och Högskolan i Skövde! Visst har ni lärt er, vid det här laget, att korrelation inte är samma sak som kausalitet? Inte? Då tar vi det igen: Bara för att två variabler, i detta fall tid på Facebook och "dåligt mående" ofta förekommer med höga värden tillsammans, betyder det inte att det ena orsakar det andra. Faktum är att man bara behöver tänka efter lite, lite, för att inte dra slutsatsen att Facebook orsakar psykisk ohälsa. Mer troligt är väl att de som är arbetslösa, sjukskrivna helt enkelt har mer tid än andra att lägga på facebookande (eller för den delen trollande i kommentarsfält), och inte att Facebook orsakar det dåliga måendet i sig?

För övrigt: finns det någon sämre definierad variabel  än "må dåligt"? Vad menar media och forskare med att de intervjuade "mår dåligt" av det ena eller andra? I media verkar det kunna betyda allt från mindre obehagskänslor till självskadebetende. Är lite tydlighet för mycket begärt?

Läs också: Julia Skott om det vanskliga i att mäta "antal inloggningar" eller "tid inloggad" när man är uppkopplad mest hela tiden. (Även om jag gissar att Skövdestudien bygger på självskattningar, som knappast heller är det vassaste verktyget).

Tillägg: Jag hade kunnat ge den här posten etiketten "mest dålig journalistik", men det verkar faktiskt som att de här psykologidoktoranderna faktiskt själva tror att statusuppdateringar om gulliga ungar och festkvällar får folk att känna sig olyckliga. Alltså är inte bara DN skyldiga denna gång.

Facebook-fail, nu i DN

DN:s livsstilssektion, har publicerat ungefär samma artikel som den i Metro, som jag gnällde på förra veckan, fast nu vinklad på hur stressade barn och ungdomar blir av sociala media. (Se tidigare inlägg för vad som är fel med slutsatserna i den). Man erkänner att ovan nämnda studie inte "kan klassas som blytung" och kompletterar därför sin text med en sömnläkare som, mycket oklart hur, kopplar ihop uppkoppling med ångest och därmed sömnbrist samt en stressforskare (Vad krävs för att få kallas sig det? Seriös undran!) som varnar för att Facebook och Twitter är "opålitliga" för att användaren inte alltid får den bekräftelse som hen väntar sig. Stressforskaren varnar också för att grupptryck av olika slag kan uppstå, och att tiden som tillbringas med sociala medier tar tid från "riktiga" relationer.

Det roligaste med resonemanget ovan är att stressforskaren verkar ha glömt ungefär hur mycket grupptryck och opålitligt beteende den genomsnittliga högstadie- eller gymnasieeleven utsätts för varenda dag. Och det sorgligaste är att relationer, bara är "riktiga" om man hänger IRL. (Dock oklart om det är skribenten eller stressforskaren som anser detta).

DN:s livsstilsektion, ni under av okritiskt förhållningssätt, jag vet att ert innehåll ska vara "lättsamt" men kan ni inte be någon på vetenskapsredaktionen kolla era artiklar när ni hänvisar till "forskning"?  Tror det skulle bli bättre då.

Önsketänkande rubriksättning

Fika på kvällen - ät mindre till lunch! skriver DN. Visst låter det för bra för att vara sant?! Det är det också. "Om man äter kokta kornkärnor på kvällen varar mättnadskänslan längre än om man äter vitt bröd". Tack, det kunde min mamma berättat. Fortfarande inte hälsofrämjande att leva på kanelbullar alltså, (men gott!).

(Via Total Eclipse)