So Called Science goes to KomVux

Hallå alla bloggläsare! Har ni saknat mig? Är det någon kvar?

S. livskrisar och tar sig an kemi. Vissa går framåt i sin utbildning medans andra går i cirklar, så efter obeskrivligt många högskolepoäng är det nu dags för gymnasiekemi. Tyvärr är jag överkvalificerad för komvux så istället för att gå kursen i ett klassrum, eller ens på nätet så är jag hänvisad till att tenta av hela kursen i ett enda prov, plus ett obligatoriskt laborationstillfälle. Jag var inställd på att det skulle vara en annan stil på naturvetarna, men kulturkrocken visade sig vars på ett helt annat plan.

På plats i kemisalen är allt ungefär som på högstadiet, inklusive posters med populärvetenskapliga presentationer av de senaste årens nobelpris, fast med mindre väggklotter och mer och dyrare utrustning (magnetomrörare, någon?). I klassrummet befinner sig uppskattningsvis åtta personer som som fått underkänt på kursen på ordinarie komvux, fyra strebers som ska in på Industriell Ekonomi/Läkarprogrammet, samt en luttrad kemilärare som ömsom gläfser "det här måste ni kunna, detta kommer på provet" och ömsom kommer med käcka förslag om att vi kan starta en Facebookgrupp där vi kan hjälpa varandra att plugga.

Redan innan jag kom dit har jag (lättad) insett att nivån på gymnasiekurser inte är så hög. Tyvärr inte så låg att man kan klara den utan bok, vilket några av laboranterna blir varse. Läraren suckar och lånar ut först sin egen bok, sedan sin kollegas och sedan ytterligare en kollegas splitter nya, glansiga bok mot löfte om att vara rädd om den. Det tillhandahölls även papper att skriva labbrapporter på. Det enda som fattades var utlåning av pennor (så i alla fall en grej till som var en nivå upp från högstadiet). 

Ganska snart under laborationen blir det tydligt för mig att en del av de deltagande försökt sig på kursen ganska nyligen, och då med just denna lärare. En tjej deklarerar mitt i lektionen att hon tyvärr måste avbryta och börjar marschera mot dörren med dramatisk min. Efter ett enskilt samtal med läraren i korridoren löser sig situationen och hon tassar iväg, oklart om hennes halvfärdiga labb blivit godkänd eller om hon ska göra den färdigt vid senare tillfälle (här kulminerar gymnasie-flashbacksen för mig!).  En kille vill gå hem innan han skrivit klart sin rapport, "jag mailar in den". Läraren påpekar att hon aldrig fick någon rapport förra gången, och hon minsann ska se till att han inte får skriva provet om han inte inte lämnar in den i tid (men vad "i tid" betyder är också det oklart). Han lallar iväg, samtidigt som killen vid bordet mitt emot mig för tredje gången får lägga till saknade delar i sin rapport för att kunna bli godkänd. Han muttrar lite om hur tråkigt detta är och hur han aldrig kommer använda detta på IndEk. 

När läraren ögnar igenom min rapport och säger bra, jättefint och nästan, nästan ler lite känner jag mig nästan lika  kemi-savvy som Walter White. Bara provet kvar! 

So Called Walter White?

PS. Känner jag någon som faktiskt kan gymnasiekemi och som kan tänka sig att hjälpa mig lite om (/när) jag kör fast? Tacksamhet och fika utlovas! 

Someone is wrong on the internet (men använd ändå tandtråd)

Nu har Cecilia Blankens har, på fullaste allvar, fått för sig att användande av tandtråd förebygger hjärt- kärlsjukdomar, och i kommentarsfältet tävlar i fantasifulla kommentarer om hur detta egentligen hänger ihop ("Min morbror som är veterinär" osv...)  

Men som vanligt är det god ekonomi  och hög utbildning som skyddar mot allt otyg, eftersom denna grupp har bättre förutsättningar än alla andra att ta hand om sin hälsa och sina tänder. Sen ska man såklart använda tandtråd ändå, men inte för att sänka blodtrycket.  

Detta var så dumt att jag nästan missade parceremonin i PH för att blogga detta. Och då inser ni hur upprörd jag blir!

Are you coming to watch some dokusåpa?

(Via Bloggkommentatorerna där det också finns fantasifulla förklaringar, men jag orkar inte tänka igenom LCHF-implikationerna idag.)

Problemet med professorer (och debattartiklar)

So Called Science gamla favorit Mats Alvesson har återigen fått utrymme av DN debatt att marknadsföra sin nya bok och ägnar några spalter åt att driva frågan om färre borde släppas in på högskolan. Vilket man för all del kan tycka. Han tycker att vi inte kan ha ett samhälle där stora, överutbildade grupper "inte bidrar till produktionen". Bland dem som inte bidrar till produktionen räknar han lärare (Vilket man för all del kan tycka (eller? nationalekonomer, hjälp mig här!)). Sig själv alltså, eftersom han är professor.  Till andra som inte bidrar till produktionen räknar han de som sysslar management och marknadsföring, planerande, pratande, i stort sett all samhällsvetenskap. Sig själv igen, alltså,  och i synnerhet sig själv eftersom han är företagsekonom. Han vill alltså avskaffa sig själv, för att få en fin och prydlig "pyramidstruktur" på samhället igen. Kanske om du går först, Alvesson?

(Att han sedan kryddat upp lite hederligt gammalt klassförakt med några nypor kunskapsförakt är inte lika roligt att raljera över, för det är bara ledsamt och obehagligt.)

Agnes Wold sommarpratar!

Ni har väl inte missat att So Called Science-favoriten Agnes Wold sommarpratade igår? Jo, jag hade det men har tagit igen. Lyssna och bli en lite mindre livrädd småbarnsförälder!

So Called Science skulle kanske börja producera samlarkort?

Tjocka magar (på jobbet och i stan)

Jag läser i DN att barnfetma minskar i Stockholm. Eftersom barnfetma framför allt är en klassfråga så skulle man kunna misstänka att detta beror på stigande bopriser mer än något annat.  (Via Emma Frans). Och eftersom minskningen framför allt gällde flickor så vore det intressant att följa upp detta med att se om ätstörningar ökar om sådär 5-10 år.

Nu ska So Called Science svara på sitt allra första läsarbrev:

Hej So Called Science!

Jag är en medelålders man som arbetar inom den akademiska världen. Jag misstänker att min kollega är gravid. Hur bör jag hantera detta?

Med vänlig hälsning,

Inte PhD i social skills

Hej Inte PhD, och tack för din fråga. Hur du ska hantera situationen med din kanske-gravida kollega beror väldigt mycket på vilken yrkesmässig relation ni har, och vad det är som får dig att misstänka att hon är gravid.

Vi börjar med att reda ut huruvida din kollegas eventuella graviditet är din business över huvud taget. Är du hennes chef eller mycket nära medarbetare? Om ja så måste hon anmäla att hon vill vara föräldraledig senast två månader i förväg (lokala undantag kan förkomma, kolla vad som gäller på din arbetsplats), och du kommer i och med detta få reda på vad som gäller. Om nej så är det, formellt sett, inte din business. 

Okej, men jag vill ju bara vara trevlig? 

Trevlig är bra, men här krävs fingertoppskänsla! Till att börja med: Vad har du för anledning att tro att hon går i väntans tider? Låt oss undersöka några olika scenarion.

1. Du har egentligen ingen anledning alls att tro att hon är gravid, mer än att hon är i (vad du tycker) lämplig ålder/nyligen gift sig/nyligen köpt hus eller större lägenhet/haft ett (hetero)förhållande ganska länge.

Här är det lätt att ge råd, för det du ska göra är EXAKT INGENTING! Hon kanske inte kan få barn, eller inte vill ha barn, eller det där långa heteroförhållandet kanske knakar i fogarna. Hur som helst, barn eller ej är en mycket personlig fråga så även om du i ditt stilla sinne kan spekulera hur mycket du vill så kniper du käft om det. Det är inte din business. 

2. Hon ser lite rundare ut och klappar sig själv på magen ibland. 

Ååååh, detta är helt klart den knivigaste situationen, här gäller det verkligen att ta det säkra före det osäkra för att inte bli känd som hen som kallar kvinnor tjock. Bäst och säkrast är att vänta tills hon själv säger något. Men du är rädd för att du inte är in the loop och missat det officiella tillkännagivandet? Detta är i sig ett tecken på att du inte är tillräckligt trevlig mot dina (yngre, kvinnliga) kollegor och du bör fråga dig själv varför just graviditeter är så viktigt att hålla koll på eftersom du inte bryr dig om dem i övrigt. Men okej, du vill bara vara bombsäker innan du gratulerar? Dubbelkolla med någon av hennes kompisar vid kaffeautomaten. Har du fel får du fortfarande skämmas men du det är helt klart mindre awkward än om du frågat henne direkt. 

3. Magen är jättestor, bebisen kommer kanske vilken dag som helst!
Åh nej, du missade din que för att säga grattis! Stackars dig! Då får du helt enkelt ropa "Vad tjock du har blivit!" efter henne i korridoren. Nej, det ska du såklart  INTE göra! Det är ALDRIG okej att kommentera sina kollegors kroppar, och gravida kollegor är inget undantag. Säg bara när du ser henne "Grattis! När är det dags?!". Ja, det är en klyscha. FÖR ATT DEN FUNKAR. Om du vill kan du fråga lite artigt om när/hur hon ska vara ledig, om de vet om de är en pojke eller flicka eller något annat småpratigt. Ja, hon har svarat på det hundra gånger förut men sannolikheten att hon tar illa upp är i alla fall obefintlig. 
Men jag vill ju säga något kul, och personligt?
Nej, bara.... Nej. Gör det inte. (Se scenario 2).


Summa summarum: bloggen lever fortfarande men uppdateringsfrekvensen kanske blir lite si och så. Jag har en alldeles egen facepalmande baby att underhålla.

Inga hälsogarantier, bara garanterat gott

Forskningen slår hål på rödvinsmyt, skriver Dagens Nyheter. Studien gäller i alla fall antioxidanten resveratrol, som trots att den visat sig förebygga hjärt-kärlproblem i djurförsök inte kunnat visas göra detsamma för människor. Tidigare hade artikeln den skojiga underrubriken "Rödvinskonsumtion inga garantier för hälsan" (eller något i den stilen), vilket ju snarast faller under kategorin självklarheter, men det var ju ändå synd om alla som rättfärdigat sitt pimplande med att det är bra för hjärtat.

Tyvärr för alla som enbart klunkat rödvin av hälsoskäl och nu står redo för nästa utmaning så kan jag meddela att några garantier för ett långt och friskt liv aldrig kan lämnas. Det finns alltid en risk att just dina gener har en olycklig mutation, för att inte tala om riskerna för flygcrasher och bilolyckor. Ta en istället lite rödvin som tröst, det är fortfarande gott!

Anställningsvillkor för en inte precis elit-forskare

Efter att på en middagsbjudning härom veckan fått förklarat för mig hur det amerikanska systemet med meritering till fasta tjänster efter doktorsexamen kan jag bara instämma till fullo i det som står på dagens DN Debatt.

Samt konstatera att om det är svårt för elitforskare att hitta en trygg anställning i Sverige, hur ska det då gå för en medelmåttig krake som undertecknad? Inte undra på att jag är sugen på att hitta ett annat  slags jobb när/om jag blir klar.

Varför kan inte Stockholm vara lite mer som Berkeley?

Det är alltså inte jag som undrar, utan Carl Johan von Seth, ledarskribent på DN. (Och egentligen undrar han framför allt varför Uppsala Universitet inte är lite mer som UC Berkeley, men jag spetsade till det hela lite, för att kunna framhäva min egen koppling). Och eftersom den här bloggen nyligen övergått till att fokusera på komparativa USA-studier känner jag mig manad att besvara frågan. Och nej, jag tror inte det beror på vädret eller  bristen på $8 bibimbap på campus.

Om man ska tro Carl Johan von Seth är det undervisningen som drar ner de svenska lärosätenas rankning. Låt oss till vidare anta att detta är sant. Vad jag då undrar över är varför vi jämför med Stanford som är ett forskningsuniversitet och dessutom privat finansierat, och inte med några andra Public Ivy-skolor?*  Kanske hade SNS-gänget som skrivit boken som von Seths artikel bygger på bara råd med en researchresa men ville ändå hinna med två skolor (och Kalifornien är ju gött)?

Varför har då undervisningen så låg status? von Seth skriver att i Sverige har undervisningen låg status och är "en plikt och en bisyssla". Detta skriver jag under på. Även om det i utlysningar till tjänster oftast står att "stor och lika vikt" ska läggas vid forsknings- och undervisningsmeriter så kan  den allmänna känslan  sammanfattas av min kollega, som när hen sökte tjänst sa ungefär "jag fattar inte varför jag krånglar med pedagogisk portfölj, alla vet ju att de bläddrar direkt till publikationslistan".

De flesta av oss har lärt oss hur världen funderar genom att se på tv, och hur det är på universitetet har vi lärt oss i Beverly Hills/Gilmore Girls/vad nu kidsen tittar på nu för tiden. Förväntningarna är skyhöga, men istället för Julia Roberts karaktär från Mona Lisa Smile eller Mr. Keating från Dead Poet's Society (fast professor då) men så möts vi av någon som stressar genom föreläsningen för att hinna med allt som står i kursplanen och skriva på en anslagsansökan innan dagen är slut. Kanske förväntar sig lärarna också för mycket av studenterna? Vi tror att de ska ställa smarta frågor och genom sitt perspektiv på världen ge oss forskningsuppslag och möts av "kommer det på tentan?" Resultatet blir att allas förväntningar hamnar i botten istället, och undervisning blir tråkigt och jobbigt för alla. (Hur de amerikanska studenterna upplever mötet med universitetet låter jag vara osagt, men en gissning är att det är mer interaktion mellan lärare och studenter. Amerikaner gillar ju att snacka).

Vet inte vad jag vill med den här texten egentligen, mer än att gnälla över löjligt höga förväntningar (hos mig själv, hos SNS). Att på 100 sidor försöka beskriva vad svenska universitet ska göra  för att kunna mäta sig med världens bästa är ungefär som att skriva 100 sidor om hur jag ska bli lika bra på fotboll som Lotta Schelin. ("Du kan reglerna, och du spelade ju när du var 12?!"). Svaret är så löjligt uppenbart och samtidigt så långt att det inte riktigt är någon idé att försöka. Jag vill dock gärna veta hur jag (och mitt universitet) ska göra för att platsa i det lokala Korpen-laget. Skriv om det istället.

tl;dr Berkeley är en av världens bästa skolor. Svenska lärosäten spelar i gärdsgårdsligan. Amerikansk universitetskultur är annorlunda en den svenska. Vi borde se mindre på tv.

* Den offentliga finansieringen av Berkeley också en sanning med modifikation. Häromdan sa någon till mig att en större andel av Berkeleys medel kommer från donationer än från delstaten och studieavgifter, vilket får en att fundera över om det här med finansieringsform är relevant över huvud taget. (Jobbar på att verifiera ovanstående fakta, frågan är så pass komplex att University of California finances har en egen wiki-sida).

Road trip: Vi tar bilen tillbaka till naturen

Eftersom den genomsnittliga amerikanen knappt har någon semester finns det istället tio årliga (och en som infaller vart fjärde år) federala högtider, som inte är obligatoriska men som ofta innebär extra ledighet eller extra betalt.  För ett tag sedan var det President's day, som firar George Washingtons födelsedag. Vi firade med spontan road trip!


Målet för utflykten: Point Reyes och Tomales Bay några mil norr ut längs kusten.

300 trappsteg ner och upp igen, men det finns bänkar längs vägen

Point Reyes är känt för att Sir Francis Drake kanske landsteg och reparerade sitt skepp här år 1579, det finns sjöelefanter, en fyr, massor med kossor, "älgar" (ingen som sett en svensk älg skulle kalla dem så) och har man tur kan man under vintern få se valar. Tyvärr var tidvattnet på väg in när vi var där, och då brukar de inte visa sig.  Vi såg massor med sjöelefanter dock (nedan med japansk turist som ignorerar skylten om att inte gå för nära. Om man inte hade självbevarelsedrift nog för att hålla respektfullt avstånd till ett djur som väger två ton eller mer).

Sjöelefant chillar lite

I bukten odlar man ostron, vi tog mod till oss och beställde:

Det är BBQ-sås, inte ketchup på mina.

På vägen hem hann vi även kolla in redwood-träd i Muir Woods.

Man tror att Lavskägge ska komma klivande vilken sekunde som helst

Det som slog mig mest under våra utflykter är hur tillgängliga naturupplevelser är här: man tar bilen hela vägen fram, (eller som i Point Reyes, blir skjutsad fram med en buss), betalar en liten avgift, oftast för parkeringen, och får tillgång till guider (skriftliga såväl som servicepersonal med minimilön) och skyltade rutter med olika svårighetsgrad. Å ena sidan blir naturen väldigt tillgänglig: man kan ta med både mormor och två-åringen, man behöver inte vandringskängor eller annan dyr utrustning (men bör ta med matsäck då tillgången på fik och liknande är begränsad) och det finns toaletter. Å andra sidan är alla på precis samma ställen, så den där andaktsfulla naturupplevelsen kan vara lite svår att få till (också gå grund av att allemansrätten inte existerar här). Det är väldigt respektfullt och utbildande och disneylandifierat på samma gång. Ta bilen tillbaka till naturen!


(Som vanligt får man fler och personligare uppdates på instagram.)

Har också såndär bloglovin nu.

So Called Science, CA, USA

I ett svagt ögonblick utlovade jag resedagbok. Jag hade höga ambitioner: massor med bilder, intressanta anekdoter och komparativa betraktelser av doktorandlivet i USA och Sverige. Jag har nu varit här i ett par veckor och kan konstatera att ambitionerna kommit på skam. Men en liten uppdatering då och då kanske det blir.

Jag och PO befinner oss just nu i Berkeley, känd universitetsstad på amerikanska västkusten. Eller gör vi det? Faktum är att vi bor ca 200 meter (och vad blir det i yards?) över gränsen till Albany, liten stad på amerikanska västkusten känd för ingenting, tänk förorten i Weeds. Jag nynnar tvångsmässigt på Little Boxes varje dag när jag cyklar till campus (fast i ärlighetens namn är här inte lika tjusigt som Agrestic), fast här röker ingen weed (däremot i kvällstid i Downtown...).

Här bor vi, i källarplanet på en villa. Notera skitsnygg retrocykel! Hur ska jag få hem den?

I samma hus bor den här, samt vår hyresvärd, en liten dam i 70-årsåldern samt hennes pojkvän (för amerikaner vet inte vad sambo är för något).

 Åh, vilket campus sedan! UC Berkeley har ungefär lika många studenter som Stockholms Universitet, men det känns både mindre och större. Mindre för campusområdet är ganska kompakt, och det är människor precis överallt. Större för att det ryms så mycket mer på själva området, inklusive två sportarenor och ett konstmuseum.

Så här ser ett universitetsbibliotek ut. Eller borde se ut.

De flesta delarna av campus är öppna för vem som helst (även mig, som faktiskt inte går där. Mer om det senare), i alla fall om man ser ut som en student, dvs i lagom ålder och inte alltför hobo chic. (Till skillnad från i Sverige behöver man inte vara vit). Det tjusiga huvudbiblioteket på bilden är dock kallt som i graven, plus att min adapter till datorns strömsladd inte passar, så ofta hänger jag på Business-skolans bibbla istället. Där finns även bättre tillgång till fika.

Och åh, vilket fika! Eller, det är okej. Men, åh vilket lunchutbud! I alla fall om man pallrar sig till typ 100 meter utanför campus, där finns mat från alla jordens hörn samt vanlig hederlig junk food till priset av vad en latte kostar på SU (nästan i alla fall). Bäst hittills: Bibimbap med tofu, serverad med koreanska(?) idol på högsta volym i bakgrunden, $8.

Innan jag deklarerar Sverige-California 0-1 så bör man ta i beaktande att det för det första har The Bay Area haft den varmaste januari sedan 1920-talet, och dessutom ovanligt torka. Guvernören uppmanar oss att sänka vår vattenkonsumtion med 25%. Hade det varit normalt januariväder hade jag kanske inte pallrat mig till campus riktigt lika ofta, och allting hade varit tråkigare. Jag ska även återkomma med inlägg om saker som INTE är bra med California.

(Vill man se fler bilder på mig/oss --> instagram).

Inget knark under graviditeten - din unge kan bli homo

Jag orkar nästan inte kommentera denna artikel i DN, för det är så dumt, men eftersom jag är personligt berörd av detta, samt att man prickar in ungefär alla mina käpphästar i vetenskapsjournalistiken så känner jag mig manad:

Att saker som den gravida kvinnan gör kan påverka fostret är ju knappast nyheter för någon. Men jag känner mig djup tveksam till en "studie" (eller är det en bok? eller är det Dick Swaabs samlade kunskap?) där man verkar ha visat att lite vad som helst som morsan gör an påverka ungen lite hur som helst. Tar du amfetamin? Då blir ungen korkad (och kanske gay, om det är en flicka)! Stressar du? Då blir barnet homo! ("Ingen risk för Shorty då", säger barnafadern, "du är ju så lat."). Lever du i en stad? Då blir ungen autistisk!

Det låter lite som att man har mätt lite vad som helst som blivande mödrar kan tänkas göra och som vi vet är dåligt för människor, och mätt utfallet på lite vad som helst som kan mätas på avkomman. Fakta: om det görs 100 mätningar på lite vad som helst, så kommer några procent av dem visa statistiskt signifikanta resultat. Det är inte trolleri, det är sannolikhetsteori.

Sedan har vi alla roliga exempel på ihopblandning och selektion, kanske är det de redan inte-så-smarta som tar amfetamin och/eller röker under graviditeten (obs, på gruppnivå!)? Kanske är det de välutbildade som bor i städer och vars barn har högre sannolikhet för autism? (Har referens på detta, men hittar inte just nu). Det enda som det verkar finnas bakomliggande förklaringar till är  yngre bröder i en syskonskara med flera pojkar är homosexuella i större utsträckning än andra (6-13% sannolikhet, om vi utgår från att det är 5-10% i hela befolkningen.) Fast det är inte Dick Swaabs resultat.

Och som vanligt är det inte killen som skriver i DN som har läst studien/boken/vad det nu är. Han har bara läst en artikel i The Telegraph, skriven av någon som läst en artikel i Sunday Times.

Jag tror den enda vettiga slutsatsen är att en alltid kan skylla på mamma.

Att upplysa om fertilitet utan att gå på styltor

Åh, här har vi ett återkommande ämne i pressen: att förfasa sig över hur gamla barnaföderskorna är nu för tiden, för 40 år sedan var förstagångmammorna 26 och nu är de nästan 30.... Siffrorna är rätt, men jämförelsen är orättvis: för just 40 år sedan, alltså på 70-talet, så var barnaföderskorna ovanligt unga. Detta visades förtjänstfullt av SCB i mars förra året.

Det mest irriterande med dagens artikel i DN är att den citerar samma artikel från SCB som jag länkat ovan, men glömmer att ta med det viktigaste diagrammet, så här får ni det:

Av figuren ovan framgår alltså att barnaföderskorna inte är så gamla nu för tiden, men att det för 40 år sedan var ovanligt unga. Att säga att barnaföderskorna är så gamla nu för tiden är alltså ungefär lika smart som att säga att alla människor är så långa nu för tiden, och jämföra med den där dagen då du gick på styltor. Kom igen nu, detta lärde ni er på metodkursen, oavsett vad ni läste! (Jag hoppas verkligen att detta är journalistens vinkel, för professorn borde verkligen veta bättre).

Förstå mig rätt nu, jag tycker det är bra att man pratar om fertilitet och ofrivllig barnlöshet (och frivillig barnfrihet!), att svårigheter att få barn inte ska vara något skämmigt eller hysch-hysch, att folk lär sig att "och när ska ni skaffa barn då?" inte är lämpligt att fråga andra än sina närmaste vänner. Men det ska inte göras med skrämselpropaganda om biologiska klockor och referenser hur det var "förr i tiden", för det är helt enkelt inte sant. För den faktatörstande rekommenderas en dansk studie från förra året som gör mycket klart att ålder är en faktor för fertilitet på gruppnivå, men på individnivå spelar andra faktorer en minst lika stor roll.

Dags för nya scoop, hälsoredaktionen!

Varning för godis! - eller hur man torterar data tills den erkänner

Rubriken är rätt, men sen blir det fel ändå. Viss mat kopplad till depression, skriver SvD, och Vetenskapsnyheterna i P1 (eller är det vanliga nyheterna?) rapporterar att margarin, smågodis och rött kött är kopplat till depression. Fullt rimligt, tänker jag. Den som är deprimerad orkar sällan fixa ekologiska långkok med lågt GI.

Sedan lyckas man, oklart hur, få det till att det är maten som orsakar depressionen. Eller, det verkar finnas nån sorts idé att maten driver inflammation som i sin tur driver depression. Huruvida det är rimligt får medicinare bedöma, men sist man skulle bota depression genom att bota inflammation var det ju inte riktigt så  enkelt. Framför allt undrar jag hur man kan vara så säker på att inflammationen  driver depressionen och inte tvärt om. Men kausalitet är ju aldrig viktigare än ett fett pressmeddelande som i sin tur ger göttig mediauppmärksamhet.

Men även den som bara ville fastställa att sambandet finns så är ute på hal is. Ett starkt samband hittades nämligen bara om man jämförde den femtedelen som åt "sämst" med den femtedel som åt "bäst". Min handledare kallar det för att "massera" sin data lite, tills den visar nåt intressant. De som är mindre diplomatiska kallar det för att tortera data tills den erkänner*.

Martin Ingvar uttalar sig i P1 och låter väldigt positiv till studien. Jag tror inte, eller vill inte tro, att en senior och uppburen forskare som Martin Ingvar inte vet skillnad på kausalitet och korrelation, och att det bara är P1 som klippt hans citat så att det låter som att  han inte vet det. I slutet av reportaget säger han nämligen att kost, likväl som depression, är kopplat till ekonomi och sociala faktorer "och för den gruppen räcker det inte att ändra kosten". Fortfarande inga quick fixar alltså. Vilken överraskning!

*Citatet "If you torture the data enough, nature will always confess" tillskrivs Nobelpristagaren Ronald Coase.

Update: Även DN hänger på, och missuppfattar redan i rubriken.

Agnes Wold äger!

Förutom att hon sablar ner diverse myter om amning i dagen DN, gör mos av Annika Dahlströms hittepå-foskning om könsskillnader, visade hon 1997 i en artikel i Nature att manliga sökanden till en post-doc-tjänst systematiskt bedöms som mer kompetenta än kvinnor. Nån dag när jag har tid över (hehe) ska jag skriva ett idolporträtt.

Andra saker sen sist: Jag har blivit länkad från skepchic.se TVÅ GÅNGER. Helt starstruck!

Sedan väntar jag på 70 ex av denna skrift:

Bjuder ni på kaffe nu? - Öppet brev till arrangörerna för forskardagarna 2013 UPPDATERAD!

Varje höst ordnar Stockholms Universitet Forskardagarna, där personer som disputerat under föregående läsår ges möjlighet att hålla ett kortare populärvetenskapligt fördrag för inbjudna gymnasieelever och andra intresserade. Vissa av föredragen filmas och läggs ut på nätet. Forskardagarna ger en möjlighet för unga forskare att nå ut med sina resultat och marknadsför Stockholms Universitetet. 

Forskardagarna hålls i Aula Magna på universitetsområdet i Frescati. Där finns två salar med samma namn som byggnaden (Aula Magna Höger respektive Vänster), som rymmer flera hundra åhörare samt ett flertal mindre rum (40-50 platser) för föredrag eller seminarier. När schemat till Forskardagarna 2013 släpptes reagerade jag på att så många av de manliga föreläsarna (10 av 12) hade placerats i de stora salarna, och att så många av kvinnorna förpassats till de små rummen. Såhär ser det ut (ursäkta ful tabell från Wörd):

Jämställd forskarscen, kan det vara något? Jag skriver brev till arrangörerna för Forskardagarna 2013.

Hej Arrangörerna för Forskardagarna!

Jag förstår att det är mycket att tänka på när man ordnar ett stort event som Forskardagarna, men det är ingen ursäkt för att inte, som resten av Stockholms universitet,  bedriva "ett målinriktat och aktivt jämställdhets- och jämlikhetsarbete". Det förvånar mig att man helt glömt bort detta när man schemalagt forskardagarna, och så genomgående placerat de manliga medverkande i Aula Magna och de kvinnliga i de mindre lokalerna (se bifogad tabell). Vilka signaler sänder man då till de medverkande när männens forskning får presenteras för den stora publiken i Aula Magna, medans kvinnorna får klämma ihop sig i de mindre Bergsmannen och Spelbomskan? Och, än viktigare, vilka signaler sänder man till de inbjudna gymnasieeleverna om vilka forskare Stockholms Universitet lyfter fram och satsar på?

Ni svarade mig via Twitter att schemat ser ut som det gör för lagt "så att gymnasieelever alltid har tillgång till minst en föreläsning inom något av våra vetenskapliga ämnen", vilket jag tolkar som det hela tiden ska finnas föredrag inom vardera humaniora, samhällsvetenskap respektive naturvetenskap, och att vissa föredrag skulle filmas. Jag svarade att jag satte en kaffe på att jag kunde uppnå detta, OCH ett jämställt schema. Och satte mig att klippa och klistra:

Blått för naturvetenskap, grönt för samhällsvetenskap och

rosa för humaniora. Gult för info eller frågestund

 

Till att börja med kunde jag konstatera att det här med filmandet torde vara ett svepskäl; de fem filmade sessionerna är spridda över båda dagarna, samtliga salar och överlappar även varandra i tid. (Jag tolkar i alla fall er tweet som att det bara var fem. Annars kan jag göra ett nytt schema!). Dessutom var ämnesblandningen lite so-so, kanske lätt hänt när samhällsvetarna utgör över hälften av de medverkande, men då gäller det att sprida ut naturvetarna och humanisterna desto bättre. Jag kom fram till detta jämställda förslag med ännu bättre ämnesspridning. Tid, inklusive klipp och färg: ca 30 minuter. Jag mailar det gärna om intresse finns!

Jämställt schema med ämnesblandning!

  

Var det ett för futtigt problem för att ni ska lägga ner tid på det? Då säger jag såhär: om en inte ens orkar lägga 30 minuter på att räkna och lägga ett någorlunda jämställd forskardagsschema, hur ska en då nånsin kunna ta tag i de riktig stora problemen med ojämställdhet som finns inom forskarvärlden? 

Ni skulle kunna höra av er och bjuda på kaffe. Men jag ser hellre att ni faktiskt erkänner att ni klantat er, och inser att det med ganska små medel går att ta steg mot ett mer jämställdhet Stockholms Universitet.


Med vänlig hälsning
Aula Magna 2016?

Uppdatering 2013-09-16

Det här är en riktig god kopp kaffe!
Sofia och Linda från SU:s kommunikationsavdelning kom förbi mitt arbetsrum med den strax före lunch i fredags. De jobbade då på ett nytt schema som bättre skulle spegla könsfördelningen på talarna. Hurra! Tack till alla som har delat och länkat och retweetat! Och vad kul att det lönar sig att tjata ibland.






Tänk dig smart är inte så smart

Nej men Dagens Nyheter, vad är det här för trams? Någon (var det @techocratista?) påpekade häromdagen att väldigt ofta när en artikel sägs visa nånting visar det sig, när man läser den, att det gjorde den inte alls.  Detta fenomen illustreras förtjänstfullt ovan, när DN skriver i rubriken "Tänk dig smart och frisk" och forskningen som refereras handlar om hur förväntningar skapade av försöksledaren påverkar resultatet. Och det är något vi känt till länge. The Secret funkar alltså fortfarande inte.

Kolla in Smile or Die istället

Vanliga värktabletter som ges med dropp

Har ju egentligen tagit bloggpaus men nu skriver DN och SVT så dumt att jag bara måste....

"Vanliga värktabletter"  hjälper mot depression, skriver man, och hänvisar till en studie där vissa patienter med svårbehandlad depression blir hjälpta av det anti-reumatiska läkemedlet  infliximab. Resultaten verkar rimliga på många vis, men skribenterna ovan har helt missat att  infliximab, eller Remicaid som det patenterade läkemedlet heter, administreras (läkemedelsspråk för hur man får in substanser i kroppen)  intravenöst. Med dropp, alltså. Inte så vanliga värktabletter. Detta hade man lätt kunnat ta reda på med hjälp av google.

Sedan kan vi lägga till att antireumatiska läkemedel inte är några "värktabletter", utan väldigt specifika substanser som verkar mot vissa proteiner som personer med auto-immuna sjukdomar har för mycket av (och som kan ha ett samband med svårbehandlade depressioner). Så att Alvedon skulle hjälpa mot depression, som DN och SVT antyder, har ungefär lika mycket substans som det där memet som påstod att bruna bananer skyddar mot cancer.  (Ett "resultat" som för övrigt också involverade TNF, precis som det ovan beskrivna. Går man varvet runt i dumhet kan vi få det till att bruna bananer gör dig deprimerad!)


Uppdatering: SVT har nu ändrat sin text (men värktabletter står kvar i en underrubrik. Slarv?Uppdatering 2: Även DN har förtydligat sin text.

DN granskar skolan med metod från A-kursen

Dagens Nyheter granskar skolan och kommer fram till att familjebakgrund är den viktigaste faktorn för att lyckas i skolan . Metod: "en omfattade datakörning".   Inspirerande, eller hur? Men hey, you can't argue with datakörning. Eller med en reporter som inte kan/vill/orkar sätta sig in i den statistiska metoden bakom sin "granskning" och/eller ringa en forskare. För ja, mäta samband mellan skolresultat och andra faktorer är en hel vetenskap. (Dock är resultatet säkert, sorgligt nog, sant).

Detta var faktiskt så roligt att jag var tvungen att slita mig från förberedelse inför min presentation, som ger mig stressmardrömmar. (Om någon undrar vad jag gör nu för tiden.)

Bonus: Precis som So Called Science likt pelargoner vaknar med våren, gör Biostatistics Ryan Gosling det. Tröstade mig när jag fortfarande var på kontoret, kvar i elva.

Tillägg:  Hittar en faktaruta där den statistiska metoden beskrivs. Man har räknat ut korrelationer, och satt cut off-points för vad som är ett samband. Omfattande datakörning = saker mina studenter förväntas kunna göra. Ska tipsa dem att söka jobb på DN!

Jämställdhet! Sex! Klickfest!

Klickfest! Både sex och jämställdhet i rubriken!

DN skriver om en studie i American Sociologial Rewiev där jämställdhet i förhållanden (jämställdhet definierat som dela på hushållsarbetet) leder till mindre frekvent sex. Den är skrattretande lätt att dissa, vilket SVT gör här, gå och läs!  (Jag började själv läsa studien men tröttnade när jag läste "men and women differ in their desire for sex", utan källa, oproblematiserat. Jag ska skriva på min avhandling istället!)

Innan vi kan ta studien som intäkt för huruvida FI:s gamla slogan stämmer eller ej, vill bara So Called Science påpeka att det är kvalitet och inte kvantitet som räknas.

Nya hälsomått, samma problem

DN skriver idag om den engelske matematikern Nick Trefethen som föreslår ett nytt BMI-mått: istället för den intjatade formlen BMI=v/l^2 (vikten delat med längden i kvadrat) ska man räkna BMI=(v*1.3)/l^2.5. Forskaren i fråga verkar vara mycket medveten om problemen, och även missbruket av den "gamla" formeln: det är ofta frestande att hitta på ett exakt, kvalitativt mått på komplexa saker som ekonomi eller hälsa. Varför detta skulle vara bättre förstår jag inte, för den här formeln säger fortfarande inget om rökning, träning, matvanor och så vidare och torde alltså vara ett precis lika dåligt mått på hälsa (på individnivå), som andra kvalitativa mått.

Jag blir också fundersam över hur matematikern i fråga tycks ha kommit fram till sina nya siffror: de passar helt enkelt data bättre, skriver han här. Det vill säga, han har en massa observationer för längd och vikt och försöker hitta en formel som beskriver sambandet mellan dessa bättre än v/l^2.  Jag skulle säga att det inte finns något som helst stöd för att det här måttet är giltigt utanför Trefethens stickprov. Min handledare skulle säga att det "bara är plågsamma försök med data".

Jag undrar också när DN:s årliga nyårs-komma i form-satsning ska handla om en "smal" person som behöver bygga lite muskler och dra ner på ölandet. Det skulle vara ett välkommet nyanserande av vad som är "hälsosamt".