So Called Science goes to KomVux

Hallå alla bloggläsare! Har ni saknat mig? Är det någon kvar?

S. livskrisar och tar sig an kemi. Vissa går framåt i sin utbildning medans andra går i cirklar, så efter obeskrivligt många högskolepoäng är det nu dags för gymnasiekemi. Tyvärr är jag överkvalificerad för komvux så istället för att gå kursen i ett klassrum, eller ens på nätet så är jag hänvisad till att tenta av hela kursen i ett enda prov, plus ett obligatoriskt laborationstillfälle. Jag var inställd på att det skulle vara en annan stil på naturvetarna, men kulturkrocken visade sig vars på ett helt annat plan.

På plats i kemisalen är allt ungefär som på högstadiet, inklusive posters med populärvetenskapliga presentationer av de senaste årens nobelpris, fast med mindre väggklotter och mer och dyrare utrustning (magnetomrörare, någon?). I klassrummet befinner sig uppskattningsvis åtta personer som som fått underkänt på kursen på ordinarie komvux, fyra strebers som ska in på Industriell Ekonomi/Läkarprogrammet, samt en luttrad kemilärare som ömsom gläfser "det här måste ni kunna, detta kommer på provet" och ömsom kommer med käcka förslag om att vi kan starta en Facebookgrupp där vi kan hjälpa varandra att plugga.

Redan innan jag kom dit har jag (lättad) insett att nivån på gymnasiekurser inte är så hög. Tyvärr inte så låg att man kan klara den utan bok, vilket några av laboranterna blir varse. Läraren suckar och lånar ut först sin egen bok, sedan sin kollegas och sedan ytterligare en kollegas splitter nya, glansiga bok mot löfte om att vara rädd om den. Det tillhandahölls även papper att skriva labbrapporter på. Det enda som fattades var utlåning av pennor (så i alla fall en grej till som var en nivå upp från högstadiet). 

Ganska snart under laborationen blir det tydligt för mig att en del av de deltagande försökt sig på kursen ganska nyligen, och då med just denna lärare. En tjej deklarerar mitt i lektionen att hon tyvärr måste avbryta och börjar marschera mot dörren med dramatisk min. Efter ett enskilt samtal med läraren i korridoren löser sig situationen och hon tassar iväg, oklart om hennes halvfärdiga labb blivit godkänd eller om hon ska göra den färdigt vid senare tillfälle (här kulminerar gymnasie-flashbacksen för mig!).  En kille vill gå hem innan han skrivit klart sin rapport, "jag mailar in den". Läraren påpekar att hon aldrig fick någon rapport förra gången, och hon minsann ska se till att han inte får skriva provet om han inte inte lämnar in den i tid (men vad "i tid" betyder är också det oklart). Han lallar iväg, samtidigt som killen vid bordet mitt emot mig för tredje gången får lägga till saknade delar i sin rapport för att kunna bli godkänd. Han muttrar lite om hur tråkigt detta är och hur han aldrig kommer använda detta på IndEk. 

När läraren ögnar igenom min rapport och säger bra, jättefint och nästan, nästan ler lite känner jag mig nästan lika  kemi-savvy som Walter White. Bara provet kvar! 

So Called Walter White?

PS. Känner jag någon som faktiskt kan gymnasiekemi och som kan tänka sig att hjälpa mig lite om (/när) jag kör fast? Tacksamhet och fika utlovas! 

Someone is wrong on the internet (men använd ändå tandtråd)

Nu har Cecilia Blankens har, på fullaste allvar, fått för sig att användande av tandtråd förebygger hjärt- kärlsjukdomar, och i kommentarsfältet tävlar i fantasifulla kommentarer om hur detta egentligen hänger ihop ("Min morbror som är veterinär" osv...)  

Men som vanligt är det god ekonomi  och hög utbildning som skyddar mot allt otyg, eftersom denna grupp har bättre förutsättningar än alla andra att ta hand om sin hälsa och sina tänder. Sen ska man såklart använda tandtråd ändå, men inte för att sänka blodtrycket.  

Detta var så dumt att jag nästan missade parceremonin i PH för att blogga detta. Och då inser ni hur upprörd jag blir!

Are you coming to watch some dokusåpa?

(Via Bloggkommentatorerna där det också finns fantasifulla förklaringar, men jag orkar inte tänka igenom LCHF-implikationerna idag.)

Problemet med professorer (och debattartiklar)

So Called Science gamla favorit Mats Alvesson har återigen fått utrymme av DN debatt att marknadsföra sin nya bok och ägnar några spalter åt att driva frågan om färre borde släppas in på högskolan. Vilket man för all del kan tycka. Han tycker att vi inte kan ha ett samhälle där stora, överutbildade grupper "inte bidrar till produktionen". Bland dem som inte bidrar till produktionen räknar han lärare (Vilket man för all del kan tycka (eller? nationalekonomer, hjälp mig här!)). Sig själv alltså, eftersom han är professor.  Till andra som inte bidrar till produktionen räknar han de som sysslar management och marknadsföring, planerande, pratande, i stort sett all samhällsvetenskap. Sig själv igen, alltså,  och i synnerhet sig själv eftersom han är företagsekonom. Han vill alltså avskaffa sig själv, för att få en fin och prydlig "pyramidstruktur" på samhället igen. Kanske om du går först, Alvesson?

(Att han sedan kryddat upp lite hederligt gammalt klassförakt med några nypor kunskapsförakt är inte lika roligt att raljera över, för det är bara ledsamt och obehagligt.)

Agnes Wold sommarpratar!

Ni har väl inte missat att So Called Science-favoriten Agnes Wold sommarpratade igår? Jo, jag hade det men har tagit igen. Lyssna och bli en lite mindre livrädd småbarnsförälder!

So Called Science skulle kanske börja producera samlarkort?

Tjocka magar (på jobbet och i stan)

Jag läser i DN att barnfetma minskar i Stockholm. Eftersom barnfetma framför allt är en klassfråga så skulle man kunna misstänka att detta beror på stigande bopriser mer än något annat.  (Via Emma Frans). Och eftersom minskningen framför allt gällde flickor så vore det intressant att följa upp detta med att se om ätstörningar ökar om sådär 5-10 år.

Nu ska So Called Science svara på sitt allra första läsarbrev:

Hej So Called Science!

Jag är en medelålders man som arbetar inom den akademiska världen. Jag misstänker att min kollega är gravid. Hur bör jag hantera detta?

Med vänlig hälsning,

Inte PhD i social skills

Hej Inte PhD, och tack för din fråga. Hur du ska hantera situationen med din kanske-gravida kollega beror väldigt mycket på vilken yrkesmässig relation ni har, och vad det är som får dig att misstänka att hon är gravid.

Vi börjar med att reda ut huruvida din kollegas eventuella graviditet är din business över huvud taget. Är du hennes chef eller mycket nära medarbetare? Om ja så måste hon anmäla att hon vill vara föräldraledig senast två månader i förväg (lokala undantag kan förkomma, kolla vad som gäller på din arbetsplats), och du kommer i och med detta få reda på vad som gäller. Om nej så är det, formellt sett, inte din business. 

Okej, men jag vill ju bara vara trevlig? 

Trevlig är bra, men här krävs fingertoppskänsla! Till att börja med: Vad har du för anledning att tro att hon går i väntans tider? Låt oss undersöka några olika scenarion.

1. Du har egentligen ingen anledning alls att tro att hon är gravid, mer än att hon är i (vad du tycker) lämplig ålder/nyligen gift sig/nyligen köpt hus eller större lägenhet/haft ett (hetero)förhållande ganska länge.

Här är det lätt att ge råd, för det du ska göra är EXAKT INGENTING! Hon kanske inte kan få barn, eller inte vill ha barn, eller det där långa heteroförhållandet kanske knakar i fogarna. Hur som helst, barn eller ej är en mycket personlig fråga så även om du i ditt stilla sinne kan spekulera hur mycket du vill så kniper du käft om det. Det är inte din business. 

2. Hon ser lite rundare ut och klappar sig själv på magen ibland. 

Ååååh, detta är helt klart den knivigaste situationen, här gäller det verkligen att ta det säkra före det osäkra för att inte bli känd som hen som kallar kvinnor tjock. Bäst och säkrast är att vänta tills hon själv säger något. Men du är rädd för att du inte är in the loop och missat det officiella tillkännagivandet? Detta är i sig ett tecken på att du inte är tillräckligt trevlig mot dina (yngre, kvinnliga) kollegor och du bör fråga dig själv varför just graviditeter är så viktigt att hålla koll på eftersom du inte bryr dig om dem i övrigt. Men okej, du vill bara vara bombsäker innan du gratulerar? Dubbelkolla med någon av hennes kompisar vid kaffeautomaten. Har du fel får du fortfarande skämmas men du det är helt klart mindre awkward än om du frågat henne direkt. 

3. Magen är jättestor, bebisen kommer kanske vilken dag som helst!
Åh nej, du missade din que för att säga grattis! Stackars dig! Då får du helt enkelt ropa "Vad tjock du har blivit!" efter henne i korridoren. Nej, det ska du såklart  INTE göra! Det är ALDRIG okej att kommentera sina kollegors kroppar, och gravida kollegor är inget undantag. Säg bara när du ser henne "Grattis! När är det dags?!". Ja, det är en klyscha. FÖR ATT DEN FUNKAR. Om du vill kan du fråga lite artigt om när/hur hon ska vara ledig, om de vet om de är en pojke eller flicka eller något annat småpratigt. Ja, hon har svarat på det hundra gånger förut men sannolikheten att hon tar illa upp är i alla fall obefintlig. 
Men jag vill ju säga något kul, och personligt?
Nej, bara.... Nej. Gör det inte. (Se scenario 2).


Summa summarum: bloggen lever fortfarande men uppdateringsfrekvensen kanske blir lite si och så. Jag har en alldeles egen facepalmande baby att underhålla.

Inga hälsogarantier, bara garanterat gott

Forskningen slår hål på rödvinsmyt, skriver Dagens Nyheter. Studien gäller i alla fall antioxidanten resveratrol, som trots att den visat sig förebygga hjärt-kärlproblem i djurförsök inte kunnat visas göra detsamma för människor. Tidigare hade artikeln den skojiga underrubriken "Rödvinskonsumtion inga garantier för hälsan" (eller något i den stilen), vilket ju snarast faller under kategorin självklarheter, men det var ju ändå synd om alla som rättfärdigat sitt pimplande med att det är bra för hjärtat.

Tyvärr för alla som enbart klunkat rödvin av hälsoskäl och nu står redo för nästa utmaning så kan jag meddela att några garantier för ett långt och friskt liv aldrig kan lämnas. Det finns alltid en risk att just dina gener har en olycklig mutation, för att inte tala om riskerna för flygcrasher och bilolyckor. Ta en istället lite rödvin som tröst, det är fortfarande gott!

Anställningsvillkor för en inte precis elit-forskare

Efter att på en middagsbjudning härom veckan fått förklarat för mig hur det amerikanska systemet med meritering till fasta tjänster efter doktorsexamen kan jag bara instämma till fullo i det som står på dagens DN Debatt.

Samt konstatera att om det är svårt för elitforskare att hitta en trygg anställning i Sverige, hur ska det då gå för en medelmåttig krake som undertecknad? Inte undra på att jag är sugen på att hitta ett annat  slags jobb när/om jag blir klar.