onsdag 12 mars 2014

Varför kan inte Stockholm vara lite mer som Berkeley?

Det är alltså inte jag som undrar, utan Carl Johan von Seth, ledarskribent på DN. (Och egentligen undrar han framför allt varför Uppsala Universitet inte är lite mer som UC Berkeley, men jag spetsade till det hela lite, för att kunna framhäva min egen koppling). Och eftersom den här bloggen nyligen övergått till att fokusera på komparativa USA-studier känner jag mig manad att besvara frågan. Och nej, jag tror inte det beror på vädret eller  bristen på $8 bibimbap på campus.

Om man ska tro Carl Johan von Seth är det undervisningen som drar ner de svenska lärosätenas rankning. Låt oss till vidare anta att detta är sant. Vad jag då undrar över är varför vi jämför med Stanford som är ett forskningsuniversitet och dessutom privat finansierat, och inte med några andra Public Ivy-skolor?*  Kanske hade SNS-gänget som skrivit boken som von Seths artikel bygger på bara råd med en researchresa men ville ändå hinna med två skolor (och Kalifornien är ju gött)?

Varför har då undervisningen så låg status? von Seth skriver att i Sverige har undervisningen låg status och är "en plikt och en bisyssla". Detta skriver jag under på. Även om det i utlysningar till tjänster oftast står att "stor och lika vikt" ska läggas vid forsknings- och undervisningsmeriter så kan  den allmänna känslan  sammanfattas av min kollega, som när hen sökte tjänst sa ungefär "jag fattar inte varför jag krånglar med pedagogisk portfölj, alla vet ju att de bläddrar direkt till publikationslistan".

De flesta av oss har lärt oss hur världen funderar genom att se på tv, och hur det är på universitetet har vi lärt oss i Beverly Hills/Gilmore Girls/vad nu kidsen tittar på nu för tiden. Förväntningarna är skyhöga, men istället för Julia Roberts karaktär från Mona Lisa Smile eller Mr. Keating från Dead Poet's Society (fast professor då) men så möts vi av någon som stressar genom föreläsningen för att hinna med allt som står i kursplanen och skriva på en anslagsansökan innan dagen är slut. Kanske förväntar sig lärarna också för mycket av studenterna? Vi tror att de ska ställa smarta frågor och genom sitt perspektiv på världen ge oss forskningsuppslag och möts av "kommer det på tentan?" Resultatet blir att allas förväntningar hamnar i botten istället, och undervisning blir tråkigt och jobbigt för alla. (Hur de amerikanska studenterna upplever mötet med universitetet låter jag vara osagt, men en gissning är att det är mer interaktion mellan lärare och studenter. Amerikaner gillar ju att snacka).

Vet inte vad jag vill med den här texten egentligen, mer än att gnälla över löjligt höga förväntningar (hos mig själv, hos SNS). Att på 100 sidor försöka beskriva vad svenska universitet ska göra  för att kunna mäta sig med världens bästa är ungefär som att skriva 100 sidor om hur jag ska bli lika bra på fotboll som Lotta Schelin. ("Du kan reglerna, och du spelade ju när du var 12?!"). Svaret är så löjligt uppenbart och samtidigt så långt att det inte riktigt är någon idé att försöka. Jag vill dock gärna veta hur jag (och mitt universitet) ska göra för att platsa i det lokala Korpen-laget. Skriv om det istället.

tl;dr Berkeley är en av världens bästa skolor. Svenska lärosäten spelar i gärdsgårdsligan. Amerikansk universitetskultur är annorlunda en den svenska. Vi borde se mindre på tv.

* Den offentliga finansieringen av Berkeley också en sanning med modifikation. Häromdan sa någon till mig att en större andel av Berkeleys medel kommer från donationer än från delstaten och studieavgifter, vilket får en att fundera över om det här med finansieringsform är relevant över huvud taget. (Jobbar på att verifiera ovanstående fakta, frågan är så pass komplex att University of California finances har en egen wiki-sida).

torsdag 6 mars 2014

Road trip: Vi tar bilen tillbaka till naturen

Eftersom den genomsnittliga amerikanen knappt har någon semester finns det istället tio årliga (och en som infaller vart fjärde år) federala högtider, som inte är obligatoriska men som ofta innebär extra ledighet eller extra betalt.  För ett tag sedan var det President's day, som firar George Washingtons födelsedag. Vi firade med spontan road trip!


Målet för utflykten: Point Reyes och Tomales Bay några mil norr ut längs kusten.

300 trappsteg ner och upp igen, men det finns bänkar längs vägen


Point Reyes är känt för att Sir Francis Drake kanske landsteg och reparerade sitt skepp här år 1579, det finns sjöelefanter, en fyr, massor med kossor, "älgar" (ingen som sett en svensk älg skulle kalla dem så) och har man tur kan man under vintern få se valar. Tyvärr var tidvattnet på väg in när vi var där, och då brukar de inte visa sig.  Vi såg massor med sjöelefanter dock (nedan med japansk turist som ignorerar skylten om att inte gå för nära. Om man inte hade självbevarelsedrift nog för att hålla respektfullt avstånd till ett djur som väger två ton eller mer).

Sjöelefant chillar lite


I bukten odlar man ostron, vi tog mod till oss och beställde:

Det är BBQ-sås, inte ketchup på mina.



På vägen hem hann vi även kolla in redwood-träd i Muir Woods.
Man tror att Lavskägge ska komma klivande vilken sekunde som helst


Det som slog mig mest under våra utflykter är hur tillgängliga naturupplevelser är här: man tar bilen hela vägen fram, (eller som i Point Reyes, blir skjutsad fram med en buss), betalar en liten avgift, oftast för parkeringen, och får tillgång till guider (skriftliga såväl som servicepersonal med minimilön) och skyltade rutter med olika svårighetsgrad. Å ena sidan blir naturen väldigt tillgänglig: man kan ta med både mormor och två-åringen, man behöver inte vandringskängor eller annan dyr utrustning (men bör ta med matsäck då tillgången på fik och liknande är begränsad) och det finns toaletter. Å andra sidan är alla på precis samma ställen, så den där andaktsfulla naturupplevelsen kan vara lite svår att få till (också gå grund av att allemansrätten inte existerar här). Det är väldigt respektfullt och utbildande och disneylandifierat på samma gång. Ta bilen tillbaka till naturen!


(Som vanligt får man fler och personligare uppdates på instagram.)

Har också såndär bloglovin nu.