torsdag 29 december 2011

Om forskningskvalitet, indragna anslag och dålig research

När jag läste att norska Forskningsrådet, (den norska motsvarigheten till Vetenskapsrådet) dragit in alla pengar till genusforskning, kanske på grund av att den sades ha låg kvalitet, tänke jag två saker:
  1. Det låter konstigt, i alla fall för oss som vet lite om hur forskningsanslag delas ut 
  2. Det är bäst att inte blogga om det här för att inte locka hit en armé av antigenustroll
Sedan tänkte jag på det lite mer, särskilt punkt 1, försökte läsa på, diskuterade med andra, insåg mina begränsade färdigheter i norska och måste nu skriva för ingen verkar ha fattat vad det är som har hänt.

För det första har Forskningsrådet har inte dragit tillbaka några utlovade forskningmedel, man har bara låtit bli att förlänga en satsning på just genusvetenskap som pågått sedan 1996.

För det andra har programmet inte avslutats för att norsk genusforskning har för låg kvalitet. Istället säger Divisjonsdirektør Anders Hanneborg från Forskningsrådet i Aftenposten att anledningen till att programmet inte förlängs är att genusforskarna hävdar sig väl i konkurrensen om de ordinarie anslagen ( om det är sant eller ej får någon gärna ta reda på). Kontentan är i alla fall att genusvetenskap anses vara ett väl etablerat forskningsområde där flera framstående forskare är verksamma.

För det tredje, och nu blir det riktigt spännande, ska all forskning som får medel från Forskningsrådet numera ta upp jämställdhets- och könsaspekter i sin ansökan, skriver den administrativa direktören Arvid Hallén på Forskningsrådets blogg.

För det fjärde förnekar Forskningsrådet att beslutet att inte förlänga programmet har med "Hjernevask"-debatten att göra. Om det är sant eller inte lämnar jag åt respektive sidors konspirationsteoretiker att tvista om. (Själv är jag bara övertygad om att det finns bra och dålig genusforskning, precis som det finns bra och dålig forskning inom fysik, spanska eller biostatistik).

Om de här missuppfattningarna sker med flit, om folk är överdrivet konspiratoriskt lagda, eller helt enkelt inte vet så mycket om hur forskningsanlag delas ut eller hur man mäter forskningskvalitet låter jag vara osagt. Nu har jag i alla fall rett ut det här en gång för alla.

(P.S. Jag är inte genusvetare, och har aldrig läst genusvetenskap. Anna T på Glitterfittorna gör ett bra jobb när hon i alla fall får mig att fatta vad genusvetenskap är och sysslar med. )

fredag 9 december 2011

Möss och människor och sex i rubriken

Sex förändrar däggdjurshjärnor, skriver DN, i en artikel som är någon sorts google translate-version av en lite längre text i Daily Mails nätupplaga, som i sin tur citerar New Scientist, där artikeln inte finns på nätet. I alla fall,  någon slags "tappar" mellan olika hjärnceller försvinner när handjuret börjar ha sex. Säkert inte omöjligt... om det vore så att man visste att de här tapparna tappas av själva sexet. I artiklen i Daily Mail, som DN länkar till, står det faktiskt att forskarna säger att råtthjärnan kanske  påverkas av blotta det motsatta könets närvaro, eller någon annan faktor. DN tar inte med detta, antagligen för att det är roligare med tvärsäkra resultat.

Jag forskar inte inom något med prefixet neuro- så jag ska inte uttala mig om hur man undersöker saker i hjärnan. Men jag måste fråga mig, varför det är så intressant att kolla på små gnagare som antagligen styrs till 100% av instinkt och sedan försöka extrapolera resultatet till att gälla människor som ju har betydligt mer komplexa hjärnor (även om jag tvivlar ibland)? Och kan det vara en nyhet att varje upplevelse, varje inlärning, faktiskt ändrar hjärnan, både hos råttor och hos större djur? Men finns det "sex" i rubriken kommer folk att läsa, därav värt att rapportera.

Sedan var det det där med att direktöversätta och korta ner en artikel. Det påstås i DN att honråttor med få sådana här tappar är "mindre mottagliga för sexuella inviter". Detta påstående finns inte med i Daily Mail, däremot att de har mindre "friskiness" (ett or5d jag var tvungen att slå upp) som betyder ungefär livlig eller lekfull, dvs har inget med raggningsbarhet att göra (inte för att råttor kan ägna sig åt så komplext beteende som raggning). Det där med sexuella inviter gällde när honråttorna inte längre fick sexdriftsökande hormoner (tack för det, Captain Obvious!).  Kanske är trötta honråttor bara äldre, vad vet jag?

Och DN, New Scientist är typ Illusterad vetenskap och INTE  att förväxla med Science.

tisdag 6 december 2011

Ditt ljus i biostatistikmörkret

...är såklart Biostatistics Ryan Gosling. Jag har lett från öra till öra hela förmiddagen


För humanister finns redan lika roliga Feminist Ryan Gosling. 

Obegriplighet som obegriplighet

Jag läser i DN, 100 år efter alla andra, att den riktiga Science har utlyst en tävling där den som bäst kan gestalta sin avhandling i dans vinner något, troligen ära och berömmelse. Detta ska leda till att forskningen upplevs som mer tillgänglig. Man exemplifierar men massa naturvetenskapliga avhandlingstitlar, och så ska man tänka att ojojoj, det där med naturvetenskap är så svårt. Ja, det är svårt. Men det är liksom inte mer svårt, tror jag, än humaniora. Jag förstår nog bara marginellt mer av en genomsnittlig humanistisk avhandling än den genomsnittliga humanisten förstår av min forskning, och det är bara tack vara en termins studier i litteraturvetenskap. Antingen är alla otillgängliga, eller så är ingen det, beroende på vad man kan innan. Eller?

Jag älskar dock Hanna Fahls känga till akademigubbarna i sista stycket.

(Hur min dans skulle se ut? Jag skulle gestalta hur svårt det är att på bästa sätt dela upp mig själv i 2^k bitar som summerar till 1 doktorand.)

torsdag 1 december 2011

Mobbning, skolgjympe-lobbyn och inte skymten av ett kausalt samband

Jag har tidigare under mitt liv bedrivit lite av ett personligt korståg mot skolgymp.. förlåt Idrott och Hälso-ämnet som det heter nu för tiden. Varje gång det kommer en ny omgång larmrubriker om barnfetma så skriks det på mer idrottstimmar. Jag har inga siffror på det, men fatta att TJOCKA OCH KLUMPIGA UNGAR HATAR SKOLGYMPA och de kommer inte att hata det mindre bara för att de tvingas göra det mer, bara komma på fler kreativa sätt att slippa. Nu är det dags igen:

Nu ska mer skolgympa inte bara hindra (fler) barn från att bli tjocka(re), nu påstås även i en studie att jympa kan förhindra mobbning. Man resonerar som följer: en större andel av de som uppfattade sig som klumpiga i barndomen upplevde sig mobbade, jämfört med de som inte uppfattade sig som klumpiga. Alltså orsakade klumpigheten mobbningen och alltså kan mobbningen stoppas om barnen blir mindre klumpiga. Alltså kan mobbning stoppas med hjälp av extra gympa för de klumpiga barnen.

Men stopp ett tag nu! För utom det rätt ofräscha i att lägga orsaken till mobbningen hos offret så innehåller resonemanget ovan total brist på kausala samband. Kan vi verkligen säga att mobbingen uppstår för att barnet har dålig motorik? Kan det inte lika gärna, kanske till och med troligen, förhålla sig så att ett barn som blir mobbat upplever sig som klumpig?

Därför blir också DN-artikelns slutsats, att skolan ska ge de här barnen extra jympalektioner "så att de kan träna sin motorik på ett värdigt sätt" så att de får bättre självförtroende rätt så konstig. Jag tror inte att något klumpigt barn får det minsta bättre självförtroende av att även vuxenvärlden pekar ut denne som just klumpig. Vad sägs om att ta skolgymp... nä Idrotts- och hälsoämnet var det ja, in i 2000-talet och utforma lektionerna på ett sådant sätt att alla kan delta under värdiga former? Och att vi enas om att mobbning inte är okej, inte ens på tjockisar.